Den ständiga oron

Det finns en stor anledning till varför man inte ska skaffa sig djur.....Alla djurägare är väl medvetna om den anledningen men har ändock bestämt sig för att den är överkomlig: jag pratar om den ständiga oron. Känns den igen?

Att ha djur innebär en ständigt gnagande oro, som ibland är så liten att den inte märks men så på en sekund kan den blossa upp och bli ofantligt stor. En oro som oftast är obefogad och enbart åstadkommer en utmattad hjärna och sömnproblem.

På hästens tid så var det alltid någon tagg som satt och skavde: Haltar hon inte lite? Är inte benet svullet? Har hon ont i ryggen? Har jag vant in henne med gräset tillräckligt så hon inte får kolik? Såret på benet...... Osv. När en "fara" var förbi dök nästa "fara" upp.

Sen kom Ayla.....och några fler taggar satt och skavde obekvämt. Öronproblem, förkylning, slö, matvägran......Pust, vad finns det inte att oroa sig för?!

Katterna.....= några fler taggar hamnade på plats och skavde.

Ett stort orosmoln kring Ayla har precis lättat, hon är pigg och frisk efter operationen! Men tror ni allt får vara bra? Nejdå. Idag hamnade ytterligare en tagg på plats: Diva har fått en fästing! Trots halsbandet. Och huvudet på den är fortfarande kvar.....

Suck.

Så alla ni där ute - undvik att skaffa djur om ni inte är så hårdhudade att bara de allvarliga och längsta taggarna når in. Annars må ni vara smärttåliga! För den ständiga oron blir tillslut en levnadsstil! Som man inte kan vara utan.....