Plötsligt har vi all världens tur med oss

Läget här nere är för stunden riktigt bra! "Någon" har visst bestämt sig för att uppmärksamma oss lite extra ett tag framöver och plantera ut lite möjligheter här och där. Tack för det! Allting flyter alltså på just nu och turen står på vår sida - någonting som inte händer alltför ofta må jag säga. Hur stora är exempelvis oddsen för att den tjej som tackat ja till lägenheten i Kungshamn som vi så gärna ville ha, plötsligt en halvtimme efter sitt besked ändrar sig? Och därmed ställer mig och Anders som först i tur? Detta hände i helgen och resulterade till att jag idag lättad kan uppvisa ett påskrivet kontrakt på en lägenhet endast fem minuters promenad från jobbet. Puh! Därmed är ett STORT orosmoln ur världen och jag hoppas innerligt att jag inte kommer skapa fler mörka moln på en för stunden alldeles klarblå himmel. Däremot brukar det alltid komma regn efter solsken, men jag hoppas det inte blir ett skyfall utan isåfall bara en liten lätt dusch! (Jag vet att ordspråket lyder tvärtom, men håll med om att regnet ALLTID kommer efter solsken - hur mycket man än hoppas på att slippa! I alla fall under en svensk sommar....)

Just nu befinner jag mig i sängen med en stor godispåse vid min högra sida. Jag ansåg mig faktiskt berättigad till lite godsaker idag och kan lugna alla oroliga där ute med att jag faktiskt lagade (och åt) lite middag innan godispåsen åkte fram. I morgon har jag tänkt utmana turen ännu lite mer och inhandla en trisslott - vem vet: vi kanske blir miljonärer på kuppen?!

En sen söndagkväll

Varför sover inte jag kan man ju undra? Det är sovdags för länge sedan egentligen, om man följer mina vanliga rutiner vill säga. Men efter två nätter med tolv timmar sömn vardera och väldigt mycket sittandes på rumpan dagtid, så är jag faktiskt inte alltför trött. (Även om jag vet att om jag släcker lampan nu så somnar jag lätt inom tio minuter - härligt!).

Jag hoppas denna natt blir mardrömsfri: de två senaste nätterna har jag haft läskiga drömmar. Ena natten bestod av att jagas av vargar och den andra natten var jag hemsökt. Konstigt att mina mardrömmar alltid följer samma mönster! Alltid en natt med vargar och natten efter kommer spökena som ett brev på posten - och lika rädd blir jag varje gång! Tur att jag har någon förstående att ringa till mitt i natten och yrvaket svamla om diverse spöken och konstiga ting som med övertygelse finns i närheten. Men än bättre är att mardrömmarna dyker upp så sällan!

Hur som helst, om någon ond ande läser detta i sökandet efter någon tacksam själ att hemsöka i natt så ber jag denne vänligt men bestämt att LÄMNA MIG I FRED. Jag behöver min skönhetssömn. Tack.

Rapport från Yulle

Yulle, man kan inte annat än att sakna den "lilla" dunderklumpen! Han som kunde ge sådana stora härliga omfamningar av glädje när man kom på besök! Och som slemmade ned kläderna så att de åkte i tvätten så fort man kommit därifrån.... Liten har blivit stor, men han tror fortfarande han är en liten bebis och behöver alltså lära sig ett stort mått av kroppskontroll! Bebisfrillan är konstigt nog kvar....

Yulles tunga är fortfarande för lång, men alla har vi väl små skavanker att leva med? Även veterinären kommenterade detta faktum med en road min. Slemmar gör han inte lika mycket som förut men dreggelhandduken hänger fortfarande framme för att snabbt och smidigt kunna torka lite här och där där han dragit fram. Vakthunden har dessutom övat upp ett riktigt hårresande varningsskall så fort någon främmande människa syns i sikte.

Nu har han dessutom erövrat sängen och mår där som en liten prins! På grund av sin storlek tar han dessutom upp en rätt så stor del av sängen..... I soffan får han ju inte vara, därför bjuder jag på en härlig bild när Yulle "smygit" upp i fåtöljen för att ta sig en tupplur! (Bortse från tungan: den är bara så).

Även Yulle finns med på "sakna" listan och han, till skillnad från Ayla, reagerar när jag pratar med honom i telefonen genom att springa runt och söka! Jag törs självutnämna mig själv till Yulles favorit!

En något snevriden värld

Jag har i många år känt att mitt gymnasieval att läsa till djurvårdare har påverkat min allmänbildning och samhällssyn på ett annorlunda sätt. Och har gett mig en något snevriden bild och kunskapsbas om samhället vi lever i. Min värld har i mångt och mycket kretsat kring djur och natur varvid frågor om politik, musik, mode, samhälle och världsnyheter har hamnat lägre ned på min "viktigt-att-kunna- lista". Gymnasietiden bestod av frågor alltifrån hur länge ett marsvin kan leva till vad djurparker fyller för syfte, och man kan därför lätt förstå hur jag under denna livsperiod blev helt uppslukad av djurens värld - på bekostnad av människans värld. Detta är ingenting jag har lidit av förrän jag började på universitetet. Det var då jag för första gången vaknade ur min lilla bubbla och insåg vikten av att intressera sig för samhällsfrågor, nyheterna, politik osv. Inte viktigt ur ett studieperspektiv, utan viktigt för det sociala livet! Att lära känna nya människor och umgås med vänner och bekanta förutsätter att man aktivt deltar i olika samtalsämnen och diskussioner. Och det var under universitetstiden jag upptäckte hur lite jag visste om omvärlden och hur dåligt jag hängde med i pratstunder där djur och natur inte var huvudämnet. Bättring!

I min enfald trodde jag att min tid på universitetet hade utvecklat mina färdigheter inom de flesta frågor som inte rörde djur (vi kan bortse från teknik och politik - fortfarande obegripligt). Men ack så jag bedrog mig. Kunskapsluckorna är fortfarande stora och jag kan idag mest nicka och le under våra fikapauser och lunchraster, kanske slänga in någon rolig kommentar här och där för att bidra med någonting i alla fall! När riktiga baskunskaper saknas blir det dessutom nästintill pinsamt - exempelvis har vi bekymret med väderstrecken. Jag har aldrig lärt mig ordentligt norr, söder, öst och väst. Varför måste det då pratas så mycket om detta? Jag hänger ju inte med!

Men så idag under vår lunchrast fick jag packa upp en liten, liten del av min stora kunskapsbas och äntligen känna mig ärligt deltagande i ett samtalsämne! Det började med en arbetskollegas äggröra, vilket vandrade vidare till hönor och hönsfarmar och som slutligen blev ett helt diskussionsforum för mig! Det pratades om vargar, snöleoparder, hundar och katter. Historier om gamla praktikplatser, märkliga upplevelser, kanibaliska hönor, bråkiga katter och stora hundar hoppade i ett rasande tempo ut från min mun. En mycket upprymd Lina lämnade nynnandes lunchsalen....

....för att under promenaden hemåt senare på eftermiddagen återigen reflektera över hur snevriden min värld har blivit tack vare ett enkelt gymnasieval. Men håll med om att det är något högre imponeringsgrad i att veta att en svart panter inte är en egen djurart utan är beteckningen på en helsvart leopard eller jaguar, än att veta vad kungens besök i Kina innebar för Sverige.....?! (Och NEJ - jag vet inte om kungen alls har varit i Kina, men ni förstår min poäng?!).

Livets berg- och dalbana

Livet känns som en berg- och dalbana. Ena dagen vaknar man med den omöjliga uppgiften att bestiga världens största berg, medan man dagen därpå dansar på små rosa moln av lycka. Denna livskarusell fick min stackars Anders uppleva under sin vistelse här nere med mig i några dagar. Å andra sidan har dessa senaste dagar bjudit på de mest tvära kast jag någonsin upplevt!

Kontentan av alla upp och nedgångar är nu att Anders har fått jobb!!! Och att vi har två lägenheter på gång, med ännu mera tur kanske vi får den lägenhet som vållar oss minst problem?! Det som också gör att jag just nu svävar på rosa små moln är att flyttlasset med hundar och sambo kommer redan den 19 februari - alltså väldigt snart. Vad jag längtar! Dessutom har jag haft fyra härliga dagar av mitt saknade samboliv! Även hundarna fick vara med på ett hörn, då jag hittade Divas hårstrån på mitt arbetsbord på jobbet häromdagen - Ayla lyste dock med sin frånvaro.

Men eftersom jag är den jag är (och förhoppningsvis omtyckt för det?!), så kommer här som avslut på dagens inlägg ett obligatoriskt gnälligt konstaterande: Jag kommer få somna själv i kväll och vakna själv i morgon bitti. Suck. Och godnatt.

Slut på veckan

Så har då ytterligare en vecka nått sitt slut. Otroligt vad tiden går fort! Det är konstigt hur tidsuppfattningen ändras med åldern. Som liten kändes en vecka som en evighet, och hur milslångt var inte sommarlovet! Nu springer tiden bara iväg, en månad eller ett kvartal är ingenting! Allra tydligast blir detta när räkningen från radiotjänst dimper ned i brevlådan: jag gör ingenting annat än att betala denna eviga radiotjänst!

Veckans bästa: Att jag ikväll inte kommer att somna ensammen!
Veckans sämsta: Att äta godsaker istället för mat under en hel helg. Nu kommer jag få skäll också....

Vårkänslor

Idag för första gången väcktes mina vårkänslor! Solen är framme och värmer riktigt skönt! Dagens förmiddagspromenad bar iväg efter ett hundvänligt promenadsstråk längst klipporna med en otroligt fin utsikt över havet. Självklart tänkte jag på hur roligt Ayla och Diva skulle haft det på klipporna - Diva skulle ha sökt efter små möss och Ayla skulle ha lekt sin "hoppa upp" lek hela tiden i hopp om att få lite frolic. De hade förmodligen bägge två tagit sig årets första dopp i havet också. Kanske hade de även hittat någon död fågel att rulla i trots mattes förtvivlade försök att stoppa dem? Idag hade dock hundarna fått bete sig hur illa som helst, bara de hade varit här med mig!

Kanske påverkade vårkänslorna mig lite väl mycket idag då jag inne på lill-Ica drabbades av plötslig minnesförlust och total handlingsförlamning. Min kortkod var som bortblåst, helt raderat från mitt minne! Först knappade jag in fel kod och därefter kunde jag för mitt liv inte komma på vilken kod som var den rätta. Om kassörskan inte känt igen mig sedan tidigare lär hon nu för alltid minnas mig. Tre minuter senare, på vägen hem, återställdes minnet till det normala och koden återfanns i rätt minnesfack igen.

Okej, jag hade fel

Jag tycker inte om att ha fel, speciellt inte när det gäller diskussioner inom familjen. Eftersom lillbrorsan älskar att diskutera allt på denna jord, så hamnar vi lätt i dispyter med varandra där vi båda ,tyvärr, är lika tjuriga. Häromdagen handlade således dispyten om en film. Diskussionen startade med ett enkelt filmtips från Eriks sida, en film han dessutom varit snäll och skickat med mig i flytten. Min dagsform var kanske inte på topp (?)och svaret blev därför att jag inte ansåg filmen vara sevärd (till mitt försvar: titeln lät konstig och handlingen verkade inget vidare). Brorsans övertalningsförsök slutade med att jag i sten hävdade att jag faktiskt sett  filmen vid ett tidigare tillfälle, någonting Erik inte trodde var möjligt. Visst är jag en underbar syster!

Hur som haver, i brist på sysselsättning kröp jag igår kväll till korset och slog igång brorsans filmtips - The Notebook. Med en suck insåg jag redan efter någon minut att filmen inte var textad på svenska och att amerikansk-engelskan inte var att leka med. Ett fel till skulle vara anledning nog att få trycka på avstängningsknappen, ringa brorsan och skadeglatt få meddela om den dåliga filmen han tipsat om. Men hur många fel jag än försökte finna under filmens gång så fanns där inga utan jag fann mig själv istället gråtandes när eftertexten på filmen rullade på tv rutan.

Vad ville jag då med det här inlägget? Jo, jag är ju inte värre människa än så att jag kan erkänna mina fel och brister (ibland...) och får därmed lov att säga: TACK Erik för filmtipset du gav mig! Det var, precis som du sa, en underbar film!

Och för er som kanske undrar får jag väl erkänna en sak till: Nej, jag hade inte sett filmen förut.....

Mitt tillfälliga boende

De berömda kokplattorna ser ni till höger.

Här tillbringar jag kanske 99 procent av min lediga tid. Sittandes med en kudde i svanken så blir det som en soffa! Våningssängen ovanför agerar garderob där jag har alla kläder fint i olika små högar. Porslin till köket ligger i lådorna under sängen....

Enligt önskemål....

.....så lägger jag in lite bilder här ovan på mitt nuvarande boende. Först bjuder jag på en bild av "gulis" som alltid sitter i fönsterkarmen med ett stort leende (någon får gärna visa Ayla bilden, så hon vet att han finns kvar!).

Om att tänka för mycket

De senaste dagarna har jag funderat i sådan omfattning att mitt huvud blivit kraftigt överansträngt. Jag har dessutom upptäckt att mitt vänstra öra blir alldeles varmt och pulserande när jag funderar för mycket!? Någon klok kan gärna få förklara detta märkliga fenomen för mig. 

Huvudanledningen till mitt huvudbry är våra två fyrbenta små monster - hundarna. Hur ska jag lösa vår närmaste framtid så att deras mående förblir bra? Det står klart att det är omöjligt att under det närmaste året/åren få en lägenhet med promenadavstånd från mitt jobb, vilket innebär att vi troligtvis blir placerade ungefär en mil utanför Kungshamn. Ett jättefint och hundvänligt område, så det är jag inte alls oroad över! Bekymret är hur vi löser lunchrastningen? Även om jag är en fenomenal cyklist (*host*) så är totalt två mil kanske lite väl mastigt att avverka under en timmes lunchtid? En bil till står därför på den "akuta inhandlingslistan", ifall Anders också skulle få jobb med kort varsel. Och en till bil oroar mig....bilar är alltid detsamma som problem....!

Men. Som vanligt tänker jag för mycket och funderar i banor såsom "tänk om", "vad händer om", "ifall", "men", "om".......osv. Jag är väldigt bra på att skapa problem som inte existerar eller som inte ens kommer att bli ett problem. Det mesta brukar alltid lösa sig efterhand men jag som person har svårt att ta stora, avgörande beslut utan att ha en helt vattentät plan utan små läckage här och där.

Jag vet inte om vår plan är helt vattentät. Men vem har egentligen en helt vattentät plan över sin framtid?

Här finns ingen palt!

Vid halv sex när jag gick från jobbet idag var middagsfrågan riktigt akut och jag tittade därför in på Ica Kungshamn för att smart nog inhandla färdiglagad palt - en mycket enkel lösning på matfrågan. Vad gott det skulle bli med uppstekt palt med smält smör! Välkommen till västkusten säger jag bara. HÄR FINNS INGEN PALT! Vilket bekräftades av en road arbetskollega jag i min förvirring träffade på inne på affären. Jag blev så paff av det faktum att ingen palt finns att få tag på att jag gick ifrån Ica med en nybakad brödbit i handen, vad jag nu skulle med denna till? Den akuta middagsfrågan "löste" sig dock med risgrynsgröt och min desperata brödinvestering. Återstår att lösa lunchfrågan imorgon. Suck. Det tål att sägas ännu en gång: mat och matlagning är det värsta jag vet! Och varför går världen emot mig när jag väl försöker anstränga mig lite?

Godnatt

Skogselefanter

Min allra största barndomsdröm var att bosätta mig i en enkel liten hydda mitt ute i regnskogen i ett exotiskt land, helst Afrika (eftersom landets djur och naturliv alltid har väckt min fascination) och där få möjlighet till att  vara en del av och studera det rika djurlivet. Så idag precis hemkommen från dagens jobb upptäcker jag till min förtjusning en dokumentär på TV om skogselefanter i Afrika! Självklart släpper jag allt för att under en timme få njuta av dokumentären. Kvinnan som man fick följa levde det liv jag som barn drömde om att få leva: hon hade bosatt sig i en hydda mitt ute i regnskogen för att ägna sitt liv åt att studera och skydda skogselefanterna mot tjuvskyttar. Efter 20 år hade kvinnan nu lärt sig känna igen alla de individer som återkom till "hennes skogsglänta" där hon tillbringade flertalet av dygnets alla timmar till att studera dem och lära sig deras språk.

Kontentan av denna förkväll är nu att jag sitter lätt vemodig framför datorn med mina gamla barndomsdrömmar väckta till liv igen! Och en oförklarlig längtan till en hydda mitt i en stor, enslig regnskog där jag kan somna till cikadornas spel om kvällarna. (Lugn bara allihopa, i morgon har min kloka, resoneliga och verklighetsförankrade sida kommit tillbaka). Dock önskar jag att jag kunde få chansen att leva två liv. När mitt nuvarande jag är död och begraven skulle jag vilja födas på nytt, och i det livet leva ut mina barndomsdrömmar!

Nu när jag ändå sitter här med gamla drömmar, kan jag tipsa om den bästa bok jag någonsin läst (som varje gång får mig tårögd bara för att historien är så fin och vackert skriven): "Afrika i mitt hjärta", Kobie Krûger. Läs gärna den så får ni en känsla om den livsstil som jag mer än gärna skulle vilja prova på att leva!

Fyrkantiga ögon

Igår när jag vaknade täcktes marken av 1,5 dm nyfallen blötsnö. I morse när jag vaknade och tittade ut genom fönstret så var marken bar och isig! Hur kan det gå så fort?

Det enda kreativa jag har lyckats åstadkomma idag är lite städning och dammsugning. Och en handling på lill-Ica. Resten av tiden har fördrivits genom att titta på tv, sitta vid datorn och läsa bok. Mina ögon har därför blivit fyrkantiga och mitt huvud känns aningen tungt och segt. Varför har jag då inte varit på ännu en långpromenad? Enkelt svar: det är för halt! Jag insåg när jag gick ned till lill-Ica att broddar är ett måste om jag inte vill börja min andra vecka på jobbet med ett gipsat ben.

VECKANS BÄSTA: Att Anders blivit kallad till arbetsintervju, på pendlingsavstånd från Sotenäs. Hoppas!
VECKANS SÄMSTA: Att sitta helt själv på en pizzeria och äta pizza.....

  Bild in mot kungshamns centrum.

Kungshamn

 Smögen

Smögen

Reflektioner efter en långpromenad

En två timmars tur i Kungshamn orkade jag med nu på förmiddagen innan träningsvärken började krypa sig på. Det har under natten fallit ungefär en decimeter tung blötsnö och vägarna var inte plogade. Solen jag hade hoppats på dök aldrig upp utan istället bjöd västkusten på lite lätt flister och jag insåg för tusende gången att jag måste skaffa vindrutetorkare på glasögonen. Dock var det skönt att gå en sväng men det kändes konstigt eftersom jag aldrig är ute på promenad utan att hålla i minst ett koppel!

Det var livat i bygden för att vara en lördag förmiddag, kanske berodde det på att de flesta var tvugna att skotta sig ut genom dörren för att få tag i morgontidningen. Jag förundras också över hur otroligt tätt husen är byggda. Vissa hus har sina grannar precis vägg i vägg med endast en smal mellangång som skiljer dem åt och dessutom minst två grannhus byggda tätt ovanför huset. Inga vidare trädgårdar har någon plats för men husen är väldigt flådiga och stora! Gatorna är så smala och man möts av återvändgränd efter återvändsgränd men trots detta kan jag stolt meddela att jag hittade riktigt bra!

Båthus, hamnar, klippor och vatten finns överallt. Tre svanar såg jag också simma förbi men inga knubbsälar - de skulle visst dyka upp först i april. En katt ramlade jag också över och vi stod och pratade en liten stund då denne verkade väldigt kelsjuk och lite ensam. Ungefär som jag då!

Bjuder på lite bilder här ovan men inser att min kamera efter en mycket trogen tjänst kanske börjat se slutet?

Härliga fredag

Precis som alla som arbetar hela veckor har jag den där härliga helgkänslan idag. Fredagkväll, den bästa på hela veckan då man kan vara uppe lite längre på kvällen med vetskapen om att man dagen efter får dra sig i sängen hur länge man vill, dagen då man dessutom "får" äta lite gott utan dåligt samvete. Ett vinglas på det så är kvällen fullbordad! Fredagen är nog veckans bästa dag!

Vad denna helg kommer föra med sig återstår att se. Jag hoppas på bra väder så jag kan ta lite fina bilder och utforska områdena här omkring till fots. Får se hur det går med tanke på att jag inte är utrustad med det bästa lokaliseringssinnet. Jag kanske får rådfråga lite folk på vägen så jag inte hittar vilse.... Här är ett sådant litet samhälle att alla känner alla, så jag känner mig lite som en utböling när jag är ute och promenerar eller handlar på ica. Folk tittar inte konstigt eller tisslar och tasslar, utan jag får mer en känsla av att vara nyfiket iakttagen. De undrar garanterat vad det är för tok som turistar i ett sommarsamhälle mitt i den blåsiga vintern! Tänk då om jag dessutom i morgon frågar om vägen på bred norrländska med en karta i ena handen och en kamera i den andra. Underbart!

Min underbara fredag ska nu, efter att godispåsen är avslutad, fortsätta med en film och förhoppningsvis kan jag hålla mig vaken till längre än klockan 21.00 (vilket pinsamt nog var sluttiden för gårdagen).

En vanlig dag

Som de flesta redan vet är jag en rutinmänniska ut i fingertopparna. Jag avskyr att ha en oordnad tillvaro och oregelbundna tider, någonting som jag har levt med de senaste åren i och med annorlunda arbetstider och studier. Nu däremot håller äntligen tillvaron på att bli som jag vill ha det, ordnad och planerad (i mångas ögon kan den dock upplevas tråkig och ospontan, men jag älskar det!).

Efter bara fyra dagar på jobbet har jag alltså skaffat mig ordentliga rutiner. Dagen börjar halv sju på morgonen då väckarklockan ringer (för er som undrar, det funkar utmärkt att ha väckarklockan ringandes från andra sidan rummet) och jag stiger upp för att slå igång tv:n och datorn. Därefter kryper jag ned i sängen igen och ser på nyheterna med efterföljande "nyhetsmorgon" (vuxenpoäng där...). Innan nästa nyhetssändning klockan sju kliver jag upp och då följer en kritisk period på en kvart när jag håller på att förfrysa! Friggeboden är inte alltför varm men man blir väldigt effektiv och snabbt är kläder och tjocktröjan på. Frukost görs iordning: havregrynsgröt och en macka och arbetsväskan packas. Lite tv och dator innan jag promenerar bort till busshållsplatsen vid åtta för att få skjuts till kontoret.

Hem kommer jag mellan fem och sex på eftermiddagen. Hur lite hungrig jag än är så måste jag ju laga någon typ av middag. Detta är det tråkigaste på hela dagen och det som tar mest tid! Eftersom "köket" är så litet och svårarbetat kan det ta över en timme effektiv tid att hacka grönsaker, stå vid spisen, diska undan, torka, plocka bort disk...... Suck, men än så länge har jag lagat mat varje dag! Med undantag från igår kanske jag bör tillägga.....

Sen blir det dator, bokläsning, lite telefonsamtal, pyssel (just nu sorterar jag upp i min receptpärm) och slutligen tv där vid niotiden. Redan vid halv tio stängs dock tv:n för då orkar inte ögonen vara öppna längre och kroppen behöver sin skönhetssömn. Fem över halv tio sover jag.

Det enda som saknas i denna ekvation är såklart hundarna och Anders! Som jag såklart har börjat sakna obeskrivligt mycket. Jag glömde nämna i mina rutiner att sista samtalet på kvällen, precis innan jag somnar, går till Berghem för att lyssna till den person som för stunden fattas mig!

Är jag saknad?

Idag har hundarna fått komma hem från sin helgsemester i Holmsund där de tydligen har mått toppen och blivit aningen bortskämda med mat, äventyr i skogen och lyxiga sängplatser. De har förmodligen utnyttjat tiden väl, speciellt eftersom de i vanliga fall är förpassade till den mindre lyxiga soffan där de dessutom måste trängas tillsammans! Kanske en lättnad för hela familjen när Anders kom och hämtade de två monstren? 

Mina små monster har i alla fall upptäckt att någonting inte är som det ska. Någonting fattas och de går runt och söker efter det som saknas. I detta fall kan jag nog tycka att Diva är aningen klokare. Efter att ha samtalat ett tag med henne i telefonen tycks hon med lätta svansviftningar förstå att det var matte som var i telefonen i ett försök att förklara varför hela familjen inte är samlad. Ayla däremot. Ja, vad finns där att säga? Jag provade samtala med henne också men hon hade fullt upp med att försöka förklara att hon hittat en liten matkula på golvet, oturligt nog utom räckhåll för henne. Hon lät upprörd så jag fick därför inte fram mitt meddelande om att matte inte kommer att komma hem på ett tag utan att hon och Diva får klara sig själva ett tag framöver. Jag vet alltså inte om hon förstod att matte var i luren och att hon är mycket saknad! Efter att ha samtalat med husse har jag dessutom förstått att min lilla Ayla verkar leta efter sin älskade "gulis" (ooops....den sitter fint på fönsterbrädan här nere hos mig) men jag hoppas innerligt att hon förstår att det är JAG, matte, som är den förlorade länken i lägenheten och inte "GULIS"!  

Vad gör man på sin allra första jobbdag?

Den frågan har jag inte haft något bra svar på tidigare och dessutom har den gett upphov till en del mardrömmar den senaste månaden. För vad gör man när man kommer till jobbet första dagen? Nu känner jag mig lugn och kan berätta svaret för alla ni som funderar på samma fråga. Man går till jobbet med en stor minneskapacitet efter att ha rensat ut "gammalt skrot" ur systemet, och börjar därefter fylla det lilla utrymmet som finns där med ny information. Efter en halvtimme runt nya arbetskamrater, nya våningsplan, korridorer, arbetsrum och praktisk information är utrymmet proppfullt och man önskar att hjärnans kapacitet vore liiiiiite större. Efter denna första halvtimme fortsätter resten av förmiddagen i samma takt och kring lunchtid börjar informationen landa och 1000 frågor dyker istället upp som man bannar sig själv att man inte ställde när ämnet var aktuellt tidigare under dagen. En välbehövlig lunch följer och under eftermiddagen hänger man med rätt så bra, det känns faktiskt som att  man har lärt sig en del under sin utbildning! Värmepumpar, oljecisterner, avlopp, vattenprovtagning, B- anläggningar, livsmedelsföretag - ja allt som blivit placerad i ett fack längst bak i hjärnan bland inaktiva kunskaper blir plötsligt klarare igen och självförtroendet ökar sakta men säkert. Efter den första arbetsdagen kan jag lova att allting känns så roligt, nu har jag hamnat rätt!

Så, vad händer resten av kvällen nu? Tja, ni kanske redan har listat ut att sängläge är det bästa alternativet. Kanske se om det finns någonting spännande på TV? Eller ännu bättre, läsa in mig på lite papper inför imorgon!

Äntligen framme!

Så har jag då kommit fram till min lilla friggebod. Familjefotot är uppsatt i fönsterkarmen och jag var faktiskt så fräck att jag tog med Aylas "gulis" (hon får leka med någonting annat tills hon kommer ned!) som nu sällskapar fotot i fönstret. Våningssängens övre del agerar garderob där jag snyggt och prydligt lagt ut alla kläder i olika klädeshögar. Under sängen har jag två tyglådor med köksutrustning och en väska full med böcker som ska läsas om kvällarna när ensamheten kryper sig på. Just ja, väckarklockan är strategiskt utplacerad i motsatt ände av friggeboden så jag kommer måsta stiga upp direkt klockan ringer om jag inte vill lyssna till det obehagliga ljudet. Smart eller inte återstår att se!

Hitresan gick okej. Dagen började klockan 7.00 med att skotta fram hyrsläpet och därefter en smärre fastkörning på parkeringen. Humöret var därför inte på topp när vi startade vår resa efter E4 i snöovädret. Bättre blev det inte heller då vi direkt hamnade bakom en mindre begåvad bilist, som vi inte tordes köra om då varje omkörning nästan slutade i att denne blev påkörd - eftersom han inte kunde hålla sig på rätt sida vägen. Tur vi inte hade bråttom.... 4 timmar efter starten är vi då äntligen i Sundsvall! Bara 10 timmar kvar till Borås och en välbehövlig vila över natten! Resten av vägen gick bra och jag kan stolt meddela att jag dagen efter fått träningsvärk i vaderna vilket måste visa på hur ansträngande det är för kroppen att åka bil! Ett litet träningstips bara....

Dagen efter hamnar vi efter en halkig bilresa äntligen i Smögen, i min lilla friggebod där jag nu sitter med ett halvsvajigt Internet och fem tv-kanaler. Vi har hunnit utforska omgivningarna (som är otroligt vackra!) och storhandla lite mat inför den kommande veckan. Att handla var dock inte fullt så enkelt som "hemma" och efter inköpet kände jag mig lite vissen resten av kvällen. Var är den "vanliga" mjölken? Och potatisen! Var är min vanliga potatis? King edward...någonting....fanns i utbudet. Och filmjölken hittade jag inte först, förpackningen såg så konstig ut. Som sagt, att handla tog lång tid och jag fick såklart hemlängtan!

I morgon blir både en rolig och tråkig dag. Rolig för att jag får börja jobba men tråkig eftersom Anders åker hem. Det känns lite läskigt att vara så långt från allt välkänt alldeles själv! Ingen Anders och inga hundar!

Jag ska krypa ned framför Tv:n nu och njuta av den sista kvällen tillsammans på ett tag, även om det innebär att jag måste se på skidskytte!

Min sista dag i Umeå....

....Och det känns lite vemodigt och ledsamt, samtidigt som jag längtar efter att få komma iväg och starta allt det nya! Flyttkartongerna står överallt och jag vet inte hur många gånger jag snubblat över dem och slagit i fötter och tår. Hundarna ser lite frågande ut, alla deras favoritplatser på golvet är ju upptagna av alla prylar! Aylas nya bäddplats har därför, inte alltför oväntat, blivit under spis och diskbänk. Har hon lite tur kan det ju alltid trilla den någonting gott. Diva har tagit sängen och gömt sig under alla kuddar och idag får hon faktiskt göra det - det är ju trots allt sista dagen jag träffar hundarna på ett tag! Vad jag kommer sakna hundarna!

Snart blir det en sväng ut till Holmsund för att umgås med familjen och Yulle. En långpromenad i skogen och  därefter en middag. Hundarna får sedan stanna kvar där över helgen medan vi tar flyttlasset och bilar söderut tidigt i morgonbitti. Jag tror att jag packat ned allt som känns viktigt att ta med nu i första omgången och jag hoppas inte jag upptäcker att någonting viktigt är glömt när jag väl är framme. Jag kommer dock inte att glömma det viktigaste av allt, en STOR godispåse att ha på bilresan ned! Nu blir det även att ta med hemgjorda munkar också, som Elin, Peter och Zelda var så snälla att komma förbi med alldeles för någon minut sedan.

Nu törs jag inte skriva så mycket mer för jag får lätt roade blickar från Anders som tycker det är fånigt roligt att jag av alla människor har börjat skriva en blogg.... Jag tycker dock att detta var en utmärkt idé!