Pinsamma Igor

Igor är pinsam att ha med på promenad. Vi brukar på helgen trava iväg rätt så tidigt på morgonen, när grannarna sover (eftersom vi måste snedda 2 meter på deras tomt vilket känns lite pinsamt....) och innan skogen befolkas av andra hundar och människor (liten risk i en del av Sverige där folk går i ide på vinterna, men utifall att). Igor hänger glatt på och älskar våra turer, som tar 30 minuter med allt vad man kan hitta på under turen.

Idag skämdes vi dock över vår lilla katt, och önskade att vi lämnat han hemma. För vilket liv det var på honom! Herregud så han skrek - KONSTANT dessutom. Mjamjaooooooooo, Mjaomjaoooooooooo ekade det i hela skogen. Riktigt högt så det gick inte att undvika. Vi ropade lite tafatt för att visa att vi inte tänkt lämna honom, men det hjälpte föga. Han skulle väl meddela oss var han begav sig när han inte följde oss på stigen.....

Vår nya kamera tog vi såklart med oss och försökte oss på några bilder. Dock fanns det ingenting fint att fota såhär på senvintern så djuren fick vara motiv. Och djur är ju så svårt att fota! Lägg därtill till att vi inte har koll på alla funktioner och testar oss fram. Dock fick vi några "halv-häftiga" Igorbilder när han dånade fram längst stigen.

Lite statistik

I nästa vecka går vi ju in i v.30, och det känns skönt att lämna alla "20-veckor" bakom sig. Dessutom ökar överlevnadschanserna för varje dag ifall Liten skulle få för sig att titta ut i förtid. Det är rätt fascinerande att veta att inuti min mage ligger en helt färdig liten bebis! Läste någonstans att bebisen nu får mindre plats där inne att göra krumbukter på, men min mage tycks rymma hur mycket plats som helst för än har han inte lugnat sig utan leker hej vilt.

Nåväl:
- Jag har nu gått upp 6 kg (och så mycket som jag väger nu har jag aldrig vägt någonsin! Hela 57 kg!)
- Magmåttet är uppe i 28 cm (det som barnmorksan mäter upp)
- Under senaste besöket hos BM var hjärtslagen på Liten 140 (han sparkade dessutom på BM när hon försökte puffa han till rätt position)
- 74 dagar kvar till beräknad ankomst

och sedan......bara 28 arbetsdagar innan jag tackar för mig :O Ni kan tro jag har nedräkning!

En utlovad magbild kommer här och insåg precis att min förut så söta lilla runda mage plötsligt står rätt ut!

En kväll på NÄL

Kvällen har spenderats på NÄL där de idag hade en kortare information om förlossningen och BB. Så där satt vi tillsammans med ett gäng andra "tjockisar" och deras partners för att lyssna och ställa frågor. Som vanligt ställde vi inga frågor alls men jag tror vi fått med oss det mesta i information som vi behöver - sen att vi kommer tappa huvudet när det väl är dags får vi nog räkna med ändå.....

Eftersom tröttheten inte släppt ordentligt sedan helgen är det nu sänggående, fastän klockan bara än strax efter åtta. Men nöde har ingen lag.

Ibland behöver man bara sova!

I går var nog i särklass den lataste och minst produktiva dagen på evigheter. Efter att ha sovit 10 timmar trodde jag mig vara pigg och tillräckligt motiverad till att utnyttja lördagen till roliga och nyttiga saker, men så blev det inte! Alla mina planer stöp efter en timmes promenad med Ayla. För när vi då kom hem och ätit lite lunch hamnade jag i soffan och kände hur tröttheten kom smygande. Vilket resulterade i en två timmars lång vila och sömn nedbäddad i soffan mitt på dagen....

När jag sedan vaknade upp återstod inte många timmar av eftermiddagen och Ayla fick sig en promenad till innan det var dags för middag. Därefter insåg vi båda att vi inte orkade göra någonting produktivt och hyrde två filmer som vi såg liggande i sängen resten av kvällen istället för Melodifestivalen.

Vilken dag! Ibland behöver man bara ta igen sig och vila sig i form igen!

Att köpa hundmat

har tydligen blivit ett helt projekt! Rullade in till veterinären där vi alltid köper Aylas "tantfoder" och vaggade in i mottagningsrummet, där man numera är stamkund och väl igenkänd efter alla besök. Bad om mat till Ayla och det är ju så finurligt att hennes fodersäck finns inlagd i hennes journal, så man behöver bara säga att man ska köpa en ny säck till Ayla så löser det sig automatiskt.

Jag betalade och fick 14 kg säcken som jag envisades med att själv bära ned till bilen. Väl där började min hjärna arbeta. Brukade Aylas säck verkligen vara röd? Någonting är lurt! Så jag började lusläsa innehållsförteckningen och kände inte igen mig alls. Så jag vaggade tillbaka utan säck för att dubbelkolla (de kan ju ha bytt utseende på säckarna) och ooops, det var visst fel säck. Så mycket för det automatiska systemet. Tjurig som jag är gick jag tillbaka till bilen och bar upp säcken igen för att byta. Fick betala lite mer då också, för Aylas "tantfoder" var tydligen 150 kronor dyrare....

Men där vägrade jag göra någonting mer. Mellan flåsattackerna lyckades jag klämma fram ett " jag orkar inte bära mer, kan du hjälpa mig?" och självklart hjälpte de till att bära ut säcken till bilen, som de alltid gör om man bara frågar.

Nu har Ayla fått rätt mat här hemma och kommer bli så nöjd i morgon när det serveras frukost.

Lite skillnader i tänk

I fredags på bussen hem under eftermiddagen kunde jag inte låta bli att lyssna till några äldre kvinnor som satt bakom mig i bussen. Anledningen till att jag inte kunde undgå deras prat var ju givetvis att de pratade så fruktansvärt högt.....

Nåväl, samtalet rullade in på deras barn - som nu var över 20 år och hade flyttat hemifrån. Detta tyckte de givetvis var bra och önskade dem all lycka, dock fanns en liten sorg i rösten över att barnen varit tvugna att flytta så långt bort. I och med detta gick det inte att bara spontant titta förbi på kaffe utan det blev en dags projekt att hälsa på. Och givetvis blev då besöken inte lika ofta som önskat men de hade förhoppningen om att barnen så småningom skulle flytta "hemåt" igen och då skulel ju allt lösa sig så bra.

Då kan ni ju aldrig gissa var dessa barn hade bosatt sig? Inte i Umeå, Kiruna eller Malmö. Nä, ungarna hade, givertvis, flyttat till Göteborg.....1,5 timme från Sotenäs...... I min värld är det riktigt nära och har fortfarande svårt att tänka mig in i situationen helhjärtat. Tänk så olika perspektiv man kan ha.

Mamma och pappa, ni har med andra ord all rätt att gnöla lite över avståndet!

Jakten på näsdroppar....

.....började igår när jag fick hämtning nere vid busskuren: näsdroppar var ett måste inför natten!

Eftersom Tempo har läkemedel ångade vi snabbt dit med bilen. Till min besvikelse hade de bara Otrivin, jag vill ha Otrivin Comp eftersom den fungerar bäst. ICA blev nästa anhalt, men till min besvikelse fanns samma utbud där! Då började jag bli lite irriterad, ingen mat i magen hade jag heller vilket spädde på irritationen.

Fick dock en snilleblixt och hann precis förbi Apoteket innan de stängde. Och där hittade jag min efterlängtade Otrivin Comp! Pust! Väl hemma blev det middag, hundpromenad och Farmen, en dusch och tandborstning och äntligen var jag redo att ta mina efterlängtade näsdroppar! Kände dock av en liten varningsklocka, av någon märklig anledning, och öppnar bipackssedeln - bara utifall att. Och vad finner jag där, jo - Otrivin Comp rekommenderas INTE till gravida och ammande. Men va f.....n.

Efter lite google sök hittade jag alternativet - vanliga Otrivin. Snacka om ironiskt! Så min bättre och tålmodiga hälft tog bilen tillbaka till Tempo klockan 21.00 för att inhandla Otrivin.....

(Jag fick sova med fria luftvägar hela natten, men måste säga att Otrivin Comp är mycket bättre.....)

Gamla goda minnen

Bokstavligt talat! Fick ett sådant akut sug efter att laga till pappas goda chokladkarameller idag. Så efter middagen åkte ingredienserna och kastrullen fram - här ska bakas!

Och så fort smeten började koka spred sig en välbekant karemelldoft genom hela köket. Den där doften som både jag och lillbrorsan låg och väntade på om kvällarna när vi var små - för om vi kände av den goda chokladlukten visste vi att pappa var i farten med att laga till vårt favoritgodis, och att det sedan på morgonen efter skulle stå varsin skål med lika många och lika stora chokladbitar i i köket åt oss var. De mornarna var jag alltid snabb upp ur sängen! Synd bara att mina godbitar alltid tog slut före brorsans.....

När vi sedan blev så pass stora att vi kunde hjälpa till fick vi lära oss det hemliga receptet som vi enligt pappa inte fick berätta vidare. Men ingredienser i all ära - det var hur man rörde i hop den färdigkokta smeten som gjorde chokladen! Då förstod jag ingenting, vaddå röra ihop smeten? Så viktigt kan det ju inte vara! Men nu måste jag erkänna att du hade rätt pappa, det är viktigt hur länge och hur man rör i smeten - jag har provat att skippa den jobbiga biten med att röra och det blev inte alls pappas goda chokladkarameller av den satsen.....

Chokladkaramellerna bidrog även till att jag under låg och mellanstadiet fick prova på att vara populär under en dag där utimellan! Så fort det vankades knytkalas vid speciella tillfällen såsom födelsedagar, roliga timmen etc. stod "jag" för chokladen. Tänk så poppis man blev när resten av klassen insåg att det fanns några ynka chokladbitar kvar i lådan efter att alla fått sig en smakbit- vem skulle få dem?! (behöver väl inte tillägga att jag var snål och egoistisk redan på den tiden?....)

Så pappa, ditt hemliga recept lever vidare - om än med vissa modifieringar efter smak och tycke - och jag lovar att lille bebis i magen kommer få föra receptet vidare efter mig!

På stelning ute på altanen.....jag är övervänt!

Magbild...

....som utlovat men eftersom jag i dag vaknade med en otroligt ful frisyr klipper jag såklart bort huvudet.

I morgon går vi in i v.27. Bebisen ska då väga ungefär 1 kg och vara 30 cm lång från topp till tå (hur nu det ska rymmas?!). Lillen har dessutom övergått från att vara vild till ännu vildare, numera låter han mig inte vila i lugn och ro någongång! Ligger jag på sidan tar han spjärn mot nedre delen av magen och boxas/sparkas upp så att hela mage dallrar....och ligger jag på rygg så ser det ut som att hela magen lever sitt eget liv.

Tiden går fort och räknade precis ut att det bara är 13 veckor kvar, och om 11 veckor räknas det som en fullgången graviditet även om han skulle ploppa ut lite tidigare. En titt i barnbutiken under dagen påminde också om hur mycket som finns kvar att införskaffa.....

Nu blir det TV-kväll.

Vem är tjuven?

Nu har jag en olöst gåta som jag är så nyfiken på! Hjälp mig med idéer!

För några veckor sedan försvann Aylas jordgubbe som hon lekt med ute på tomten. Jag antog att denne blåst bort och försvunnit och tänkte inte så mycket på det. I samma veva försvann en av mina lila vantar som också legat ute på gården och som Ayla haft som leksak. Även en orange vante försvann spårlöst en stund senare. Konstigt, men har inte funderat så mycket mer på det - det blåser ju lite till och från så kanske blåsten hade tatt även dessa.

Så idag var premiären för en "Igorpromenad" uppe i skogen ovanför oss. Vi sneddade genom grannarnas tomt och klättrade därefter uppför bergväggen med Ayla i spetsen och en överlycklig katt i släptåg. Vad ramlar vi på ganska precis i skogskanten - jo, Aylas jordgubbe! Stelfrusen och blöt. Och hur skjutton har den hamnat där? Att den skulle blåst dit är helt omöjligt, så den tanken kan vi lägga åt sidan. När vi sedan fortsatte vår familjepromenad vek vi av in mot en annan skogsglänta. Där hittade Anders en trasig boll som Ayla fick leka med och......hör och häpna.....min lila vante! Dock alldeles trasig men där var den! Mitt inne i skogen! Då började det hela bli konstigt! Vem springer runt på vår tomt och snor Aylas leksaker? Märkligt.

Så förslaget vi har är att vi har en nyfiken räv som stryker omkring och plockar med sig Aylas färgglada leksaker upp i skogen. Det finns ingen hund som går lös i området och som skulle klättra uppför bergkanten in i skogen utan att dess ägare skulle springa efter. Och Ayla är ju alltid kopplat så hon kan inte ha smitit iväg. Detta måste ju dessutom ske tidigt på morgonen eller sent på kvällen när vi inte är vakna.

Så vad tror ni?

(Måste också tillägga att vår lille Igor blivit stor! En mus har han fångat under helgen - den första vad vi har sett i alla fall - och dessutom har han gått på sin första kissepromenad.)

Blindstyre

I veckan gjorde jag en mindre rolig upptäckt. Jag ser ju ingenting längre! "Råkade" hamna längst bak i rummet på en föreläsning och insåg till min fasa att det som presenterades på tavlan liknade en något bekant utsuddad smet av olika färger och hoppiga bokstäver.... Så jobbigt! Jag kommer ju vara helt blind innan mina ögon väljer att stanna av. Vill passa på att tacka mina föräldrar för denna underbara gen som bara jag fick i familjen...........

Men så slog mig tanken. Det är ju inte alltför ofta jag behöver läsa någonting på så långt avstånd, så min plan är att vänta lite till. Jag ORKAR bara inte springa till en optiker och kika på massor av bilder fram och tillbaka för att räkna ut hur mycket det skiljer mot förut, eller - ve och fasa - börja välja nya bågar igen! :O Hua, värre än ett tandläkarbesök i min värld.

Så jag ignorerar problemet. Men kan inte låta bli att tycka oerhört synd om mig som fick sådant stort synfel att jag om jag varit grottmänniska skulle varit uppäten och begravd för lääääääänge sedan.