I fredags på bussen hem under eftermiddagen kunde jag inte låta bli att lyssna till några äldre kvinnor som satt bakom mig i bussen. Anledningen till att jag inte kunde undgå deras prat var ju givetvis att de pratade så fruktansvärt högt.....
Nåväl, samtalet rullade in på deras barn - som nu var över 20 år och hade flyttat hemifrån. Detta tyckte de givetvis var bra och önskade dem all lycka, dock fanns en liten sorg i rösten över att barnen varit tvugna att flytta så långt bort. I och med detta gick det inte att bara spontant titta förbi på kaffe utan det blev en dags projekt att hälsa på. Och givetvis blev då besöken inte lika ofta som önskat men de hade förhoppningen om att barnen så småningom skulle flytta "hemåt" igen och då skulel ju allt lösa sig så bra.
Då kan ni ju aldrig gissa var dessa barn hade bosatt sig? Inte i Umeå, Kiruna eller Malmö. Nä, ungarna hade, givertvis, flyttat till Göteborg.....1,5 timme från Sotenäs...... I min värld är det riktigt nära och har fortfarande svårt att tänka mig in i situationen helhjärtat. Tänk så olika perspektiv man kan ha.
Mamma och pappa, ni har med andra ord all rätt att gnöla lite över avståndet!
Det är verkligen förbluffande på hur man ser på avstånd beroende på vilken bredgrad man bor på. I Gällivare så kör man det avståndet utan problem för att handla mjölk ( lätt överdrivet!). På de tanterna så lät de som deras barn har flyttat bortom världens ände.
SvaraRadera