Okej, jag hade fel

Jag tycker inte om att ha fel, speciellt inte när det gäller diskussioner inom familjen. Eftersom lillbrorsan älskar att diskutera allt på denna jord, så hamnar vi lätt i dispyter med varandra där vi båda ,tyvärr, är lika tjuriga. Häromdagen handlade således dispyten om en film. Diskussionen startade med ett enkelt filmtips från Eriks sida, en film han dessutom varit snäll och skickat med mig i flytten. Min dagsform var kanske inte på topp (?)och svaret blev därför att jag inte ansåg filmen vara sevärd (till mitt försvar: titeln lät konstig och handlingen verkade inget vidare). Brorsans övertalningsförsök slutade med att jag i sten hävdade att jag faktiskt sett  filmen vid ett tidigare tillfälle, någonting Erik inte trodde var möjligt. Visst är jag en underbar syster!

Hur som haver, i brist på sysselsättning kröp jag igår kväll till korset och slog igång brorsans filmtips - The Notebook. Med en suck insåg jag redan efter någon minut att filmen inte var textad på svenska och att amerikansk-engelskan inte var att leka med. Ett fel till skulle vara anledning nog att få trycka på avstängningsknappen, ringa brorsan och skadeglatt få meddela om den dåliga filmen han tipsat om. Men hur många fel jag än försökte finna under filmens gång så fanns där inga utan jag fann mig själv istället gråtandes när eftertexten på filmen rullade på tv rutan.

Vad ville jag då med det här inlägget? Jo, jag är ju inte värre människa än så att jag kan erkänna mina fel och brister (ibland...) och får därmed lov att säga: TACK Erik för filmtipset du gav mig! Det var, precis som du sa, en underbar film!

Och för er som kanske undrar får jag väl erkänna en sak till: Nej, jag hade inte sett filmen förut.....