17.00 tar vi således bilen för att åka de dryga fyra milen till Lysekil och till vaccinationsbussen! En spännande tripp med blandade förväntningar då båda två misstänkte att någonting skulle gå fel - som det alltid gör när vi planerar någonting. Hundarna följde såklart med på trippen. Jag bråkade med Diva som tog all fotplats för mig och störde mig samtidigt på Ayla som satt och flåsade eftersom hon var pinknödig (självvållat - hon vägrade pinka innan vi åkte).
Något förvånade såg vi väl framme i Lysekil att vaccinationsbussen faktiskt stod på utsatt plats med en liten kö ringlandes från den. Underbart! Mindre underbart blev det dock när vi sist i kön fick reda på att ett enda vaccin fanns kvar att tillgå. Vem skulle få den? Jag tog den. Med motivering att Anders faktiskt har ett tillfälle i Tanum på torsdag att gå till, medan jag i annat fall hade fått boka tid på en vårdcentral. Lite purkna miner dock över den otur som ibland förföljer oss...
Några minuter senare var vi på väg därifrån. Som vanligt när jag har tagit vaccin kände jag diverse symptom. Först hade jag lätt värk i överarmen, som sedan spred sig till armhålan. Därefter förflyttades värken till skulderbladen för att slutligen orsaka en lätt spänning i nacken. Armen har dessutom känts något lealös, men har nu återfått sin ordinarie styrka. Dessa difusa bekymmer fick Anders utförligt beskrivet för sig under hela bilresan och jag försökte i ett desperat försök få lite medhåll och medömkan.
Besviket kan jag konstatera att mitt handikapp inte ledde till någon vidare särbehandling denna kväll. Förhoppningen om en massage eller lite extra omvårdnad dog alltså lika snabbt som mina diffusa vaccinationssymptom försvann. Ibland är livet rätt tufft.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar