Något är fel...

....på syresättningen min. Vilket jag har konstaterat sedan många år tillbaka. Bara av att cykla i snigelfart uppför den långa dryga backen, på ettans växel, hostade jag nästan sönder ett par värkande och brännande lungor, fick blodsmak i munnen och såg stjärnorna dansa framför ögonen. Så fruktansvärt! Väl hemma slängde jag mig utmattad på golvet där den enda som kom till tröst var min bundsförvant Ayla. Hon förstår mig. Därefter hamnade jag lite lätt snurrig i soffan innan jag kunde förflytta mig till matbordet för middag. Anders gav då ett gott råd jag ska följa: gå uppför med cykeln hädanefter.

Men nedför i morse gick det riktigt lätt. För lätt, hann till och med bli farträdd av hastigheten!

Dagen har för övrigt bjudit på härliga överasskningar som gör att jag än mer längtar efter besöket i Umeå om två veckor!