Så idag, efter att ha vart översocial med alla möjliga främmande och nya människor, var jag vid hemkomsten helt utmattad och socialt slutkörd. Och bestämde mig för att ta en tur i skogen med hundarna och lite musik i öronen.
Musiken igång och raskt travade vi iväg. Ayla sittvägrade när hon insåg att vi skulle gå spåret (som vanligt) och Diva drog för att vi skulle gå fortare. Helt i vanlig ordning med andra ord. Med musiken i öronen var jag lite lugnare och mer avtrubbad av vad som pågick runtikring vilket gjorde att vi kom oss iväg ändå och inte gav upp. Uppe på soteleden fick Ayla till sin glädje springa lös medan Diva fick lite mer frihet i kopplet. Jag luffsade håglöst efter, med musik i öronen.
Träffade på en tant i spåret, promenerandes på höger sida vägen. Jag och hundarna gick som vanligt på vänster sida och tanten vek i sista stund undan åt rätt sida. Vred upp musiken lite högre i öronen för att lugna mina stackars upprörda nerver.
Nästan hemma ser vi en lös hund med sin ägare. Suck. Diva började gnälla och jag fick samla ihop mina hundar för att försöka passera någorlunda snyggt. Musiken fortfarande i öronen. Så ser jag att ägaren till den nu kopplade hunden säger någonting. Vad? Med mig? Japp! Snabbt ur med musiken från öronen och jag hör henne halvropa. "Det går bra för mig att hundarna hälsar". Vad fan, så olägligt! Jag har just fått ordning på mina två, fortfarande lite avtrubbad av musiken och framförallt totalt ointresserad av att vara social just idag. Och det enda jag kom på att säga var: "Men den här vill inte" pekandes på Diva. Tystnad. Vi går förbi varandra. Tystnad. Och jag kommer inte på något smidigt sätt att reda upp den lätt pinsamma situationen, så jag promenerar försiktigt vidare - med lätt dåligt samvete och hoppas denna medmänniska har viss förståelse för att andra medmänniskors dagsform inte alltid är på topp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar