Mördarhunden

När vi var i Arjeplog och jagade fick jag se en annan sida av Ayla, som jag inte trodde fanns! Och som jag önskade att jag inte heller fått veta. Min lilla bebis förvandlades plötsligt till en mördarmaskin och satte skräck i skogens djur. Det trodde jag inte om min lilla!

Det började med att Diva, rutinerad jägare som hon är, visade Ayla alla lämmelhålor och lämmelstigar i skogen. Eftersom det i år fanns väldigt gott om dessa söta små djur tog det inte lång tid innan Ayla hade sett sin första lämmel. Som dock kom undan och jag skrockade lite gott åt min duktiga vovve som inte dräper smådjur - vilket Diva gladeligen gör.

Så plötsligt hör vi ett fasligt gråtande och skrikande från en håla i närheten. Och över hålan står en mycket glad och förväntansfull gul hund. Den gula stoppar in nosen i hålan och den stackars lämmeln grät så hjärtskärande att jag var tvungen att rycka in. Och försökte få bort den tjuriga gula hunden därifrån, utan resultat. Tjurigare vovve får man leta efter (sådan matte sådan hund).

Så tröttnar jag och tänkte en tanke om att Ayla kommer tröttna snart, lämmeln får hålla ut helt enkelt. Men lämmeln höll inte ut utan sprang till skrikande till attack mot Ayla, som viftar ännu mer på svansen och krafsar i mossan runt den lilla "råttan" samtidigt som nosen duttar till den. Så innan jag hinner fram ser jag min lilla bebis öppna munnen ...... och plötsligt blev det - tyst. Vad!? Förvånad tittar jag och Ayla ned på den lilla krabaten, som ligger på rygg utan att röra sig. Död. Stendöd. Aylas verk och mitt fel (som inte stoppade spektaklet i tid).

Efter detta kan tyckas att Ayla skulle insett vad hon gjort och därefter låtit skogens lämmlar vara ifred. Men icket. Flera gånger fick jag stoppa henne, ivrigt krafsande efter en lämmel. Och genom den annars så tysta skogen gengöd titt som tätt ett kraftigt ståndskall av en gul jakthund - ett riktigt fint ståndskall faktiskt - och telefonen till Anders ringde ivrigt från övriga i jaklaget: Vi hör en hund, har ni fått nys på en älg???