Nu har ångesten lättat lite men har varit så ångestfylld hela bussfärden hem från Munkedal. Och det handlade inte om bankmötet vi var på, för det gick hur bra som helst. Ångesten utlöstes av att jag helt enkelt var alldeles för snäll och nu har jag målat upp en mörk framtid för mig....
Där vid busshållplatsen när jag väntade på bussen kom en kvinna fram till mig och undrade om hon kunde låna mobilen för att ringa ett samtal då hennes var urladdad. Självklart tvekade jag, dels på grund av att hon såg ut att ha det lite svårt i livet, inte hemlös men någonting var inte helt som det skulle i alla fall och som oroade mig, dels på grund av att jag alltid målar upp ett katastrofscenario i alla situationer och därför såg min mobil stulen. Men vad kunde jag säga? Nä, jag har ingen mobil var det bästa jag i stundens hetta kom på och det lät tyvärr inte så trovärdigt. Så jag hostade snällt upp min telefon där jag slog numret hon ville ringa. Och lyssnade i luren innan hon fick ta över telefonen (fult gjort av mig jag vet.....men jag har ju mitt katastoftänk och tänkte att hon lurade mig att ringa någon som drog 1000 tals kronor från telefonen.....). Till min lättnad var det en telefonsvarare som svarade och jag lämnade över telefonen så hon fick höra. Tack sa hon och precis då kom bussen.
Klev på bussen och blev gensat ångestfylld. Tänk om jag har blivit lurad? Kollade upp mitt saldo på telefonen, vilket stämde. Pust, inga pengar är jag lurad på. Så dök nästa horribla tanke upp. Tänk om den som tog emot samtalet nu spårar mitt nummer och, precis som i en deckare, spårar mig för att förstöra mitt liv: bränna ned vårt nya hus, mörda min familj.....Tja, ni kan ju tänka er mina tankebanor! En annan tanke som passerade var den att jag nu kanske dragits in i en polisutredning eller dylikt och att jag och mitt nummer blivit använd för att skyla över något brott som jag istället för den skyldige blir anklagad för.
Med dessa tankar kan ni tänka er vilket vrak jag var när jag kom hem till lägenheten och såg såklart spöken överallt. Var tvungen att ringa mamma, som viftade bort min oro så pass att jag kunde njuta av eftermiddagen istället. Nu har jag lättat mitt hjärta för Anders också som likaså viftade bort min oro. Det känns skönt. Och jag hoppas innerligt att jag gjorde en stackars kvinna en tjänst! För om jag är lurad är det sista gången jag hjälper någon någonsin! (Det stör mig att man ens behöver fundera på om man blivit lurad när man hjälper en okänd människa - men det är en annan fråga!)
(I mitt kassaskåp ligger för övrigt telefonnummret jag ringde upp samt singnalement på kvinnan ifall att någonting skulle hända......Nu är jag väl överdrivet nojig va? Har läst för många hemska böcker tror jag........)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar