Inte helt bakom flötet

Tänk vad jag kan! Sådan ångest jag haft över att ringa försäkringsbolaget och ännu värre: elbolaget, i flera veckor - ända sedan vi köpte huset. Varje dag har jag haft en liten tagg och en irriterande djävul på axeln: "Lina, tiden tickar, NU måste du ta tag i detta! RING".

Så idag kom domedagen. Oj, så jag inte såg framemot lunchen, då det stora skulle ske. Telefonskräck samt ett självförtroende i botten när det handlar om sådant här "fix" är utmärkta egenskaper i vuxenvärlden...not..... Undrar vart jag fått dessa urusla egenskaper ifrån? Ingen nämnd ingen glömd......

Så klockan 12.10 satt jag hemma i soffan, med telefonen i hand och två telefonnummer framför mig: ett till Fortum och ett till Länsförsäkringar. Helvete, var är mitt personliga ombud som ska fixa sådant här? Eller mamma? Men nope, med darrande hand slog jag det första numret när jag intalat mig vilken lättnad det skulle bli efteråt - eftersom detta är någonting som bara MÅSTE göras och det inte går att stoppa huvudet i sanden som annars är mitt favoritknep.

10 minuter senare och första samtalet var löst, dessutom med bättre utgång än vad jag målat upp de senaste dagarna. Nästa samtal gick även det över förväntan och jag spricker just nu av glädje och lättnad. Tänk vad jag kan! Så skönt! Dock stör det mig att jag inte lär sig att ringa på en gång, istället för att dra ut på pinan när jag vet hur bra det alltid slutar - jag är ju inte helt bakom flötet.

Nu ska jag som belöning äta en god kladdkaka med dajm som mamma bakade i helgen. Mums!