Att jag inte tycker om fästingar är nog rätt självklart och följer nog det normala mönstret hos folk. Ingen tycker väl att de är särskilt trevliga djur? När hundarna har fått sina fästingar har alltid Anders funnits i närheten och ryckt lös dem. Min roll har varit att hålla i hundarna om de skulle bråka, men har alltid sprungit fort därifrån när det där smackande ljudet vittnar om att det äckliga lilla djuret släppt sitt grepp.
Den reaktion som framkom idag liknar däremot mer en ångest eller panikattack. Detaljer vill jag inte gå in på eftersom jag vet att reaktionen var starkt överdriven och larvig....men ändock verklig. Åsynen av en fästing på min kära Anders rygg blev för mycket och bägaren rann definitiv över när verkligheten slog fast att jag skulle bli tvungen att lossa på eländet.
Resultatet? Pinsamt att erkänna. Anders krumbuktade framför spegeln med fästingplockaren i högsta hugg medan jag ..... tja, som sagt - inga detaljer.
Fästingen är nu borta men jag är fortfarande lite skakis - traumatiserad med andra ord. Att min ovilja mot fästingar nu blivit någon typ av fobi visste jag inte. När hände det? Jag vet nu även vad nattens drömmar kommer handla om.
Den dagen en fästing fäster på mig lovar jag att skriket kommer höras ända upp till Umeå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar