Ibland bjuder livet på snabba vändningar och så plötsligt har förändringens vind fångat just mig och för mig 100 mil hemifrån till nya spännande möjligheter. Långt ifrån min underbara familj och vänner kommer jag att skapa mig en helt ny tillvaro som jag mer än gärna vill dela med mig av!




fredag 24 februari 2012

Tidiga mornar

Prata inte med mig tidiga mornar - varning för surtant på grinigt humör! Hur får man fram det budskapen till en vilt främmande person man inte vet någonting om?

Att busspendla har sina nackdelar. Jag är trött och vill således vila och sedan i godan ro vakna till när jag väl kommit fram till jobbet. Därimellan bör man inte försöka kommunicera med mig mer än nödvändigt. Så stiger då på en kvittrande glad, för mig helt främmande, person på bussen varje morgon halvvägs till Kungshamn. Som tur är pratar hon glatt med chauffören under resan och jag kan på så vis vila ifred. Däremot bygger jag upp en otrolig irritation eftersom jag vet vad som komma skall......

Vi stiger nämligen av bussen på samma ställe och de ynka 40 metrarna till mitt jobb har blivit dagarnas största irritationsmoment. För denna helt främmande person MÅSTE verkligen prata med mig VARJE morgon. Hur långsamt eller snabbt jag än stiger av bussen, sniglar mig ut genom dörren, "låtsas" glömma någonting......så står hon givakt utanför och väntar på mig. För att prata om någonting helt oväsentligt de 40 metrarna jag har till jobbet. Prat om väder, om helgen, om ljuset, om klockan.......om allt. Och jag är inte det minsta intresserad av att knyta sociala kontakter, vara trevlig och tomprata med främmande människor kvart över sju på morgonen. Tyvärr. Jag funkar inte så.

Men hur säger man till en främmande människa att man inte är intresserad av att prata? Att man vill promenera 40 meter själv i tystnad på morgonen? Att man blir irriterad för någonting som förmodligen 99,9 procent av befolkningen inte skulle ta så hårt? Att man helt enkelt vill vara ifred?

Nä, precis. Det går inte att förmedla på något fint sätt. Därför gnäller jag av mig i skriven text så att jag, tillsammans med en välbehövlig helg, kan samla ork att smälla upp ett falskt leende på måndag morgon igen. (fast jag tror att jag inte ens på senaste tiden har bemödat mig till ett leende, utan enbart sträckt mig så långt som till korta stavelser som svar på prat ......skäms på mig.....)

Vem har jag fått denna extremt dåliga egenskap ifrån?

3 kommentarer:

  1. Någonting otroligt irriterande, men lika effektivit, är hörlurar i öronen, du helt enkelt bara låtsas lyssna på musik. Ge personen bara en liten nick att du sett henne, sen tittar du åt något annat håll. Perfekt. /Maria

    SvaraRadera
  2. Haha du får låtsas att du pratar i telefon när du stiger av då till slut kanske hon tappar intresset. Haha

    SvaraRadera
  3. Hej Lina! Måste meddela att jag följer din blogg och läser vartenda inlägg. Det är kul att kunna få små glimtar av din vardag. Många Kramar Sara Hedlund (din basårsvän)

    SvaraRadera