Så klockan 10.00 bar det av till Ramsvik. Väl framme kunde vi ana ett mullrande långt bort inåt landet. Åskan är på gång kunde jag snabbt konstatera med en skälvning. Koflocken på Ramsvik stod dessutom uppe vid staketet istället för nere vid havet vilket är en rätt tydlig signal på att oväder är på ingång. Men en liten tur skulle vi allt hinna med.
Så begav vi oss, med ett respektfullt avstånd till koflocken och ut på de öppna vidderna med havet framför oss. Vackert! Men jag kunde inte riktig njuta då jag tyckte att mullrandet började låta lite närmare än vid starten. Vilket jag upplyste Anders om då jag började bli lite orolig. Men det skulel vara lugnt var beskedet jag fick. Så vi traskade vidare. Lite längre fram efter promenaden började jag då se några mindre blixtar. Nä, nu vänder vi! När jag väl vände mot bilen igen blev blixtarna och mullrandet allt tätare och vips hade vi hamnat mitt i ovädret. Och oj vad rädd jag var! Ett illtjut och sedan i full karriär mot tryggheten i bilen, sneddandes mellan blixtar med händerna för öronen då mullrandet var öronbedövande. Med Ayla, Anders och Diva i hälarna, dock inte lika panikslagna. Genom koflocken sprang jag givetvis, och bortglömd var då även min "lilla" rädsla för kossor - man måste ju prioritera farorna! Tills jag insåg att jag hade en större kalv springandes efter mig. Jag ökade tempot och hjärtat slog om möjligt ännu fortare. Nu var även Ayla nervös, jag tror att det mest berodde på mig? Vilken syn!
Hur som kom vi alla i säkerhet till bilen och jag kunde pusta ut. Gubben som lämpligt nog satt utanför sin husvagn vinkade glatt och drog på smilbanden. Attans, tänk att man aldrig får ha sina smärre feltramp och pinsamheter i fred!
Jag är glad att jag idag klarade livhanken och inte slutade som en förkolnande kolbit på Ramsvik....
Det roligaste jag hört på länge : D Kan se mig du springandes med en kalv bakom, haha. Sådan spänning har vi inte här uppe i Norrland.
SvaraRaderaKram Lillebror