Naturens odjur har vaknat

Och så idag har två stycken odjur korsat min väg (döda, men ändock skräckinjagande). Ormar. Bara att tänka på dem får mig att rysa och döm därför av min förvåning när jag promenerade hem från bussen och fick ta ett jättehopp över någonting väldigt litet och oidentifierbart. Nyfiken som jag var vände jag mig om och böjde mig ned. En liten, liten babyorm (tänk daggmaskstorlek) som inte klarat överfarten över vägen. En kall kår efter ryggen, men inga panikkänslor.

Panikkänslorna kom däremot senare när Anders, jag och hundarna plöjt oss fram genom en smal skogsstig och där mina tankar enbart upptogs av läskiga fästingar. När vi äntligen kommer ut på storvägen igen utbrister Anders plötsligt - titta, en orm. Eftersom informationen inte gick in ordentligt vände jag ögonen mot högra sidan vägen, 0,5 meter från mina fötter, och får se en betydligt större orm. Gallskrik och fort bar det av i galopp därifrån dragandes på en mycket förvånad och förvirrad hund. Och med ett hjärta som nästan hoppat ur bröstkorgen. Ormen var givetvis död men det kunde ju inte jag veta. Dagens två fynd späder på min känsla av att rishögen som de gamla ägarna till huset lämnat i slänten bakom huset ska bort omedelbums...

Och att jag faktiskt har jobbat med ormar under flera år är denna kväll mig en stor gåta. Hur klarade jag det? Mata, städa, förflytta.....hua.

Får bjuda på en "underbar" bild från min modiga "ungdom" när jag var ute på ormexpedition i Holmsund. Ytterligare en gåta.....