Tisdagen förra veckan kom att tillbringas i centrum av samhället/staden och vi följde med Apollos guidade tur för att få lära oss lite mer om stället och om landet. Det äldre par vi hade träffat och pratat lite med under måndagskvällen närvarade även de. Herr och fru Stork blev vårt namn på herrskapet. Dessa två lyckades innan vi åkte i väg på statsvandingen, dra in oss i en soppa gällande vår förbetalda Kairoresa. Deras förbokade och betalda resa var nämligens inställd och de antog att vi satt i samma sits och därmed var tvugna att betala resan igen. I och med att vi inte fått besked om någonting sådant var vi lite skeptiska till detta, men våra nyfunna vänner var övertygade om att vi satt i samma båt och att problemet skulle lösas gemensamt.
Nåväl, i väg på statsturen kom vi, om än med lite grumliga tankar om hur vår Kairoresa under onsdagen nu skulle bli. Under turen fick vi i alla fall veta anledningen till att taxibilar, och övriga bilar, tutar så mycket: det är deras system att förvarna varandra om att de kör förbi....Tydligen kostar det 50 kronor att ta ett körkort och körkortskontrollanden kontrollerar att den blivande föraren kan blinka och backa....Det förklarade en hel del och bältet åkte på i bussen. Ironiskt dock att det fanns skyltar lite här och där som visade på "tut förbud".
Vi besökte en kyrka och en moske. Fick lära oss lite om religion och levnadssätt. Därefter gick färden vidare till en basar där vi fick lära oss om kryddor, hemsmide, egyptisk bomull och vattenpipa. Lite tid gavs till att själva få shoppa och pruta i området. Vilket gick sådär för oss. Vi ville köpa kryddor och samlade på oss ett gäng olika sorter vid ett försäljningsstånd. Som vanligt är inget pris utsatt på varorna utan det "löser man" efterhand. Lite olustigt, menmen så fungerar det. Slutligen visade sig att försäljaren ville ha 1 200 kronor (egyptiska pund) för kryddorna vi valt! Där satt vi med gapande munnar! Och mindes plötsligt att man skulle pruta, och att få priset till hälften var en bra deal. Så tillsist gick vi därifrån med påse med olika kryddor för 600 kronor. Och kände oss grundlurade. Skulle det inte vara billigt i Egypten? Som sagt, grundlurade. Herr och fru Stork hade också handlat kryddor. Men vi vågade inte fråga vilket pris de hade gett för dem med risk för att tappa ansiktet helt.
Därefter åkte vi vidare till en papyrusaffär som sålde tavlor gjorda på äkta papyrus. En visning av hur man gör papyruspapper fick vi också ta del av. Intressant! Eftersom vi....harkel....hade slut på pengar kunde vi inte inhandla någonting men lovade oss själva att återkomma till butiken vid ett senare tillfälle. Anledningen till att ha lite pengar med sig är ju förståss att man inte vill förlora allt om man skulle bli bestulen eller tappa väskan. Det har mamma Christine lärt mig!
Slutligen stannade vi till vid den nya hamnen och försökte där reda upp trasslet med Kairoresan, vilket visade sig vara ett svårlöst fall. Det bestämdes dock att åka med kunde vi göra, huruvida betalningen var genomförd eller inte förblev tills vidare ett frågetecken. Herr och fru Stork började beklaga sig och låta aningens gnälliga, och vi försökte försiktigt slingra oss förbi herrskapet. På semestern vill vi ju inte höra gnäll och klagomål!
Väl hemma gick vi en kvällspromenad efter shoppinggatan. Vilket visade sig vara lite olustigt då alla försäljare ville vi skulle handla i just deras affär och de var svåra att bli av med. Tjuriga blev de dessutom när vi inte ville handla någonting - men vi ville ju bara se oss omkring! Våran knaggliga arabiska hjälpte inte så värst bra heller: La schokran! = Nej tack.
Efter en intressant dag somnade vi tidigt. Trots allt skulle vi ju upp klockan två på onsdagmorgonen för att åka till Kairo och se pyramiderna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar