Alltid när jag ska ut och resa, långa som korta sträckor, får jag lite resfeber. Eftersom jag har ett stort katastroftänk så ser jag framför mig allt som möjligtvis kan gå fel och gör att man missar sitt flyg. Alltifrån krock, köer, strul med pengar, biljett, pass.....you name it. Så lite extra uppstressad är jag alltid när vi ska ut och åka. Likaså inför denna lilla Umeåtripp som startar om en timme.
Alltid när jag har resfeber och när jag ska ut och åka händer det ju någonting utöver det vanliga som späder på stressen. Som ni minns i november så hakade gaspedalen upp sig påväg till Borås och Landvetter inför Egyptenresan. Idag törs jag nästan inte ens nämna vad som hänt, men inser det kommer komma fram ändå - så lika bra att berätta före ryktet når ut! Trots att jag skäms och känner mig hopplöst värdelös.
Trött som jag var i morse svängde jag på ratten lite för fort och backade rakt in i vår stolpe på gården. Nåväl, inte så farligt kan tyckas. Men som alltid när jag gör någonting så är det aldrig enkelt. Ut från stopen sticker det nämligen ut ett fäste som självklart fastnade i däcket och gjorde att bilen satt fast i sitt läge. Fick rycka upp en yrvaken Anders för att hjälpa till att försöka få lös bilen som tillsist gungade loss. I samma veva som däcket kom loss fastnade bakskärmen på bilen i det förbannade färstet istället och slets loss..... Så där stod vi, orsakat av mig, med en bil vars däck fått en fin utbuktnad på sig och en lös bakskärm med trasiga lampor. En bil som ett halvt dygn senare skulle transportera mig och Malin till flygplatsen för att HINNA MED PLANET. Suck. Hur ofta händer det?
En snabbtur på jobbet och lite fix senare har nu däcket blivit utbytt och den plastiga sk*ten på baksidan av bilen fastsatt lite snett och provisoriskt. Dimbakljuset och backlamporna är nog ett minne blott på ett tag. Och både jag och bilen redo att ta sig till Landvetter! Förhoppningsvis. Än är vi inte där.
Tröstar mig med att detta förmodligen hände på grund av någon snäll skyddsängel som försökte försena mig till jobbet för att förhindra mig att hamna i någon älgkrock, trafikolycka eller sådant på väg till jobbet under vanligt utsatt tid. Tja, lite får man väl tro på ödet och att allt händer av en anledning? För det kan väl aldrig vara så att jag själv med egen styrkraft lyckades hamna i denna härva?
(Anders tjatar om att visa bild, men det blir ett blankt NEJ. Ingen bild visas på spektaklet.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar