Helgen i Umeå blev riktigt härligt, som att ha semester igen! God mat, umgås med mamma, pappa och Erik, Yulle, katterna, Lillstugan, födelsedagsfirande, Claras dop och tjejkväll. Härligt! Men helgen bjöd även på lite motstridiga, annorlunda känslor som jag inte känt av förut. Känslan av att inte hänga med i svängarna längre.
När jag flyttade från Umeå är det som att allting "där hemma" i min minnesbild stannade upp precis där jag lämnade allting. Skolan, kompisar, jobb, familj, Berghem. Ja, allt som var mitt liv uppe i Umeå. Men självklart lever allting vidare (även utan mig vill säga.....) och det är just där som min känslokonflikt kom att grundas på.
Sen när har äppelträden i Holmsund blivt så stora? Har mamma och pappa byggt odlingslådor nere vid växthuset - de brukar ju vara uppe vid vägen? Sen när har Aylas goldenkompis fått gråa hår runt nosen? Och den gamla vanliga tjejkvällen bestod numera även av en underbar liten Clara i barnvagn! Hur gick allt det här till? Plötsligt känns det som att jag har tappat en massa vikig information! Det lustiga är att tiden här nere inte alls har gått så fort....eller har den kanske det? Så kändes det som att jag stod med fötterna i två olika världar, med två olika hem och två olika liv. Läskigt!
Än läskigare var insikten en dag om min nufunna svårighet att höra vad umeborna säger...... Så många "va" som jag lyckats klämma in i helgen var det mycket länge sedan jag kläckt ur mig. Vad är det för konstig dialekt ni pratar där uppe? Så har jag väl aldrig pratat själv..... Och fann måndagmorgon på jobbet att den mumlande, grötiga och norskinspirerande dialekten i Sotenäs är mycket begriplig.
Är det såhär det känns när man flyttat och börjat rota sig på ett nytt ställe? Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det än!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar