Kråkfötter

Många kan nog intyga att min handstil inte är den elegantaste och vackraste. Den är helt klart originell, men oläslig? Nä, det skulle jag inte vilja påstå. Dock har jag fått åtskilliga telefonsamtal under universitetstiden från mina klasskompisar när de inte har kunnat tyda mina nedskrivna kråkfötter. Själv förstår jag inte hur man kan förväxla n med u? Eller dubbeltecknat t med h? Eller u med v? Det viktigaste är trots allt att jag själv kan läsa mina anteckningar, och det har jag inga som helst problem med att göra!

Min handstil lägger jag inte alltför stor vikt vid, däremot har jag stora problem med mitt namn vid underskrift. Lina är ett alldeles för kort namn för att det ska falla sig fint i skrift, medan Olsson är otympligt att skriva främst på grund av det stora O:et. Dessa två tillsammans med min säregna handstil leder följdaktligen till en ganska ful signatur, som jag inte är det minsta stolt över! Första gången jag skulle signera ett kvitto har jag dessutom ett minne av hur mamma kommenterade underskriften med inte alltför berömmande ord.

På jobbet krävs en hel del underskrifter och i och med detta har jag dragit på mig någon typ av "tvångstanke" kring signaturen vilket innebär att den blir fulare och fulare desto mer jag försöker förbättra den! Varje gång jag sätter pennan mot papperet darrar handen ofrivilligt till och gör kråkan sne, dubbelstreckad eller bara allmänt konstig. Jag är helt övertygad om att alla som ser den reagerar, kanske med ett skratt, och funderar över vem som åstadkommit underverket..... Men visst är det så, att det som räknas som riktig konst är de målningar som är mest otydbara och svårbegripliga? I sådana fall är mina kråkfötter ett stort mästerverk! Och jag kan stolt konstatera att dessa börjar spridas ut runt om i kommunen för allmän åskådan.....