Ibland bjuder livet på snabba vändningar och så plötsligt har förändringens vind fångat just mig och för mig 100 mil hemifrån till nya spännande möjligheter. Långt ifrån min underbara familj och vänner kommer jag att skapa mig en helt ny tillvaro som jag mer än gärna vill dela med mig av!




måndag 12 november 2012

Min och pappas tävling

En kväll för snart en månad sedan satt jag hemma och pysslade med lite inköpta grejor. Länge och väl satt jag och provade alla möjliga varianter, för detta pyssel skulle bara bli helt perfekt! Så tillslut, med svetten rinnande hade jag fått ihop projektet. Två likadana projekt skickades därefter till varsin mottagare med posten. Ena brevet gick med expressfart till "mormor, morfar och morbror" medan det andra gick i expressfart till "farmor". Då kan ni ju lista ut vad som var på gång? Även om storken inte kommit riktigt ännu så är han i alla fall påväg hit till Munkedal för att leverera en ny familjemedlem - i maj förväntas han dyka upp om han flyger felfritt!

När pappa fick reda på att han skulle bli morfar fick han ett litet ryck och motivation till att gå ned de där kilona man snabbt samlar på sig när man är en nöjd hemmapensionär. Så min kära pappa slog vad med mig om att han skulle ha en mindre mage än jag när han dyker upp till julfirandet om en månad. Förut synade jag detta, men nu börjar jag faktiskt ana att jag snart kommer passera hans midjemått och därmed förlora vadet. Om han fortsätter jobba hårt såklart - du har inte vunnit ännu pappa!

Eftersom jag hittills inte bjudit på några roliga eller tragiska gravidhistorier (det finns inte heller så många att berätta för om jag får säga det själv så sköter jag mig exemplariskt - eller hur Anders?) får jag väl ändå berätta om min katastrofala gårdagkväll, när graviditetshormonerna sprudlade i hela kroppen. Vi sålde ju Forden. Vår älskade lilla Ford. Och när Anders så fint började berätta gamla historier om bilen när vi gått och lagt oss kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Och började störtböla, vilket höll i sig i kanske en halvtimme. Jag var ju så ledsen. För bilen. Han hade kanske känslor? Och vi bara bytte ut honom! Som han kämpat för att hålla oss rullande genom åren......Så hemskt.....

Jag har utlovat magbilder för länge sedan, så här kommer dem: (Ni får välja själva vilken ni vill titta på för jösses så svårt att få en vinkel som talar sanning. Antingen ser den onormalt gigantisk ut eller helt osynlig!)







4 kommentarer:

  1. Åh så mysigt!!! Vill ju bara krama om dig! Vart så glad då du ringde och berättade! Saknar dig. Du är då sååå fin! Kramar i massor!

    SvaraRadera
  2. ÅÅ så fantastiskt, nu är det jag som får kalla dig tjockis, vackraste finaste vän ;)

    SvaraRadera
  3. Åh så vacker du är! ;) Men jag vet inte vem jag ska hejja på, dig eller din far? :P So go to you both! Kramar till er än en gång!

    SvaraRadera
  4. Åh vad roligt, Grattis!! :)

    SvaraRadera