Fy så sorgligt ändå! Idag städade vi i ordning vår röda lilla Ford, fixade och körde en sista gång innan vi knåpade ihop en annons på blocket: Ford till salu.
Annonsen var ingenting speciellt, lite information som jag ändå inte begriper mig på och lite bilder såklart. Hade jag fått välja helt själv hade jag skrivit ihop någonting om "kär familjemedlem behöver nytt kärleksfullt hem", men jag blev nedröstad när jag kom med det förslaget. Så vår Ford blev en annons bland många andra stackars bilar vars ägare tröttnat.
5 minuter efter publiceringen ringde telefonen för fullt. Massor med potentiella köpare. Snabbt var en redan på plats för att undersöka vår lilla bil. In i bilen, provkörde, kikade på motorn - tja allt det där man själv skulle varit noggrann med innan ett köp.
Och vips. Vi tar den. Jaha?! Vår lilla röda Ford hade fått ett nytt hem och separationsångesten kom krypande. Det gick ju så fort. För fort, jag hade ju inte ens hunnit vänja mig vid tanken ännu! Och så plötsligt rullade han ned för vår backe en allra sista gång. Uch, så sorgligt. Utbytt. Mot en nyare, finare, säkrare bil. Men jag tror aldrig vi kommer få en sådan klocka till bil igen - och köparna gjorde sig ett riktigt fynd! Hoppas de vårdar den väl.
Hejdå Forden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar