Drygt en vecka har nu gått och det kanske är dags att kliva ur bubblan och återgå till livet, hur jobbigt det än känns.
Vår fina lilla kissekatt finns inte längre. Oväntat, chockartat och helt förkrossande besked lagom till påskhelgen. Att åka in till veterinären med en lite onormalt slö och hängig katt för att stilla sin egen oro till att åka hem med en tom bur är en upplevelse jag inte önskar någon. Och från att ha trott att ett recept på lite medicin skulle skrivas ut mot något virus eller infektion till att höra veterinären säga att njurarna har lagt av och att de rekommenderade avlivning......ja, hur tar man in sådan information? Han såg ju så frisk ut. Vår lilla kisse.
Och när insikten faller på plats, att man faktiskt inte kommer att kunna mysa ihop en sista gång hemma i soffan, gå den där sista kattpromenaden i skogen, busa i sängen eller bara snusa kattpäls en sista gång hemma i lugn och ro, så kändes det som att världen rasade. En hemsk skärtorsdag fick vi alla, den 28 mars - ironiskt nog på Aylas födelsedag.
Vi har nu försökt tänka på annat i en veckas tid, mamma har varit till god hjälp eftersom hon varit här på besök och hjälpt oss att skingra tankarna mellan varven genom olika aktiviteter för att komma hemifrån. För hemma är det jobbigast, precis allt påminner ju om lille Igor. Tårarna tar aldrig slut och tränger fram i tid och otid. Enda trösten är att jag vet att det känns bättre med tiden.
Men just nu känns allt bittert. Riktigt orättvist. Han var knappt ett år gammal och vi hade så många planer och tankar om våren, sommaren - ja allt! Han var ju en del av familjen och skulle så vara en lång tid framöver.
Ytterligare en stjärna har tänts på himmelen och tillslut kommer vi ju alla att lysa som små stjärnor där uppe och blicka ned över jorden. Igors stjärna tändes dock alldeles för tidigt men jag hoppas att han har det bra däruppe och att han vet hur saknad och älskad han är.
Underbaraste kisse, vi saknar dig så!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar