Älskade lilla Ayla

Min lilla Ayla har tillbringat eftermiddagen på veterinärstationen i Dingle tillsammans med en orolig matte. Tack vare en underbar arbetskamrat kom vi oss dit snabbt och jag står i stor tacksamhetsskuld, speciellt eftersom Ayla råkade spy under bilfärden.

Väl där togs blodprov och röntgen på en mycket tålmodig och lugn Ayla. Vid röntgen fungerade kommandot "pang" väldigt bra och Ayla låg så fint och avslappnat utsträckt på sidan att veterinärerna trodde hon var sederad. Men nej då, sådant behövs inte när man har en sådan duktig hund! Därefter engagerade vi hela veterinärkåren eftersom det i vanlig ordning när det gäller henne, blev svårt att diagnostisera problemet. Hon har för vana att alltid hamna i ett mellanläge där veterinärernas teorier inte stämmer med provsvaren. Jag blev därför inte förvånad när veterinärerna fick huvudbry.

Hur som så fanns två fullt möjliga diagnoser till Aylas symptom: pyometra eller cysta på äggstockarna. Det lutade dock åt ett förstadium till pyometra som vi nu i såfall hoppas kunna stävja med antibiotika. På måndag åker vi in på återbesök och ser om hon blivit bättre. Annars lutar det åt en operation redan på måndag eller på onsdag. Att de dessutom tyckte att hennes hjärta slog lite långsamt, gör inte min helg lugnare och jag funderar över hur mycket jag törs googla på området? Risken finns att alla skräckexempel dras fram och ger en sömnlös helg. Jag tror att jag avvaktar.

Det märks att Ayla inte är på topp. Ingen som tigger vid matbordet, ingen att skrika "kom hit" efter när hon okontrollerat galopperar runt i skogen och ingen som snor godispapper från bordet för att tigga lite gott. (Jag har godispapperet precis här intill, men hon sover och ägnar inte ens en blick åt papperna). Inte ens gulis kan pigga upp henne!

Ikväll har hon fått en lugn promenad och blivit handmatad med sin mat eftersom hon inte vill äta ordentligt. Lite senare ska jag laga till hennes favoritmat - majsvälling! Är man sjuk så får man bli bortskämd!

Eftersom jag är något överbeskyddande ska jag nu ta en lov förbi henne för att försäkra mig om att hon andas.... Man blir lätt paranoid när man inser att ens älskade vän inte kommer finnas där för alltid.