Nu har det gått....

....hela 2 veckor sedan lille Oskar kom. Vad tiden går fort! Och jag är kvar i bebisbubblan - det vill säga: har noll koll på varesig tid, dag, datum och tycker att dagarna bara susar förbi utan att jag egentligen gör särskilt mycket.

På två veckor hinner det dock hända en del, lille Oskar blir större, mer vaken, starkare i armar och nacke och vi har skapat oss vissa rutiner. Morgonmys, eftermiddagslek, kvällsmys och nattvak. Mat och blöjor minst varannan timme, barnvagnspromenader med Ayla därutimellan och lite annat fix.

Men nu är Anders bara ledig en dag till, och jag kommer därefter att få klara mig själv om dagarna och skapa nya rutiner. Det känns som att min ena arm kommer att huggas av men självklart kommer jag ju klara mig fint ensam också - även om jag önskat att han kunde stanna hemma 1,5 år tillsammans med mig!

Bjuder idag på mina sista magbilder, en bild från timmarna innan vi åkte till förlossningen och en bild från idag. Är fascinerad över hur kroppen kan återställa allt så snabbt! Att det bara fungerar! Och det är väldigt skönt att kunna se sina fötter igen och knyta skorna utan ansträngning.....

 

Aylas lyckodag

Lilla Ayla har inte varit alltför glad här den senaste veckan. Hon tycker att nyförvärvet till familjen var väldigt onödigt och tar väldigt mycket tid. Dessutom stör bebisen hennes nattsömn vilket inte är uppskattat. Trots att vi försöker uppmuntra henne med promenader, tuggben, borstning och lek så räcker inte det alltid - men då finns ett knep att ta till! Nämligen ett besök hos veterinären!

Eftersom hon blivit mer vinglig i benen igen tyckte jag det var dags för en till spruta hos veterinären för att bromsa upp det hela. Så jag packade in en lätt nedstämd hund i skuffen och åkte iväg på drop in. Väl framme, när Ayla insåg vart hon hamnat, blev det brått. Full fart över gräsplanen med mig hängandes som en vante i andra änden av kopplet. Att rasta sig innan var inte att tänka på. Fort sprang hon in och satte sig vid receptionen där hon med en valps ivrighet bevakade dörren in till självaste veterinären. Snabbt hann vi anmäla oss och småprata lite, vi är ju stamkunder (som vanligt......) men var tvungen att sätta mig ned med Ayla för hon höll på dra omkull mig varje gång dörren till veterinärrummet öppnades.

Så fick vi vänta. Och som hon väntade. Med blicken åt den efterlängtade rummet. När så äntligen veterinären kom ut och ropade Aylas namn så sprang hon iväg med en rivstart - kopplet åkte i backen och innan jag hade masat mig in på rummet så ser jag Ayla sitta med huvudet i knäet på veterinären och tigga godis. Självklart fick hon godis - i mängder. Och sin spruta men den märker hon inte av såklart.

En mycket nöjd Ayla åkte sedan hem och plötsligt ser hon så mycket gladare ut. Tänk vad en liten utflykt kan göra!

Äntligen vår

Men värmen saknas ännu......

 

Grillafton

Gårdagen bjöd på t-shirt värme och sol så grillning stod på schemat framemot kvällskvisten. Vi passade även på att gå en trädgårdsrond - tänk vad mycket som hänt på bara en vecka! Gräsmattan måste klippas, rabarberna är rätt stora, jordgubbsplantorna likaså, häcken slår ut sina blad och inte att förglömma - sniglarna är tillbaka! Pyttesmå men de finns alltså därute även i år och bara väntar.....Snigelgift är utlagt.

Sen börjar problemen

Allting ska inte gå lätt här i världen och eftersom det hittills gått enkelt så började bakslagen redan på söndagen när jag till min förskräckelse stod för århundrades blodbad. Som tur är ordnade det upp sig under förmiddagen utan operation och vi kunde andas ut.

Ett tag i alla fall. För när måndagen kom, anlände nya bekymmer. Lille Oskar skulle på höftledskontroll vilket slutade med andnöd och inskrivning på Neo-avdelningen. Och han skrämde såklart slag på  mamma och pappa. Där övervakades han noga och vår uppgift var att utimellan alla kontroller få till amningen så att han kunde börja äta ordentligt. Lätt? Inte om man har en bebis som  sover lika hårt som en medvetslös och inte går att väcka med vilka knep som helst. Så efter någon dag till med en läskigt trött bebis var det dags för sondmatning.

Så konstaterade barnläkarna att hans andnöd enbart var en tillfällighet där lite fostervatten halkat snett och förutom lite nyföddhetsgulsot mådde Oskar som en prins! När detta var konstaterat bestämde sig plötsligt Oskar för att vakna till och visade sitt beslut genom att dra ut sondslangen. Därmed var han igång och åt som en liten tok.

Och vi fick äntligen åka hem -  i torsdags, någon dag senare än beräknat och med vetskapen om att problemen just har börjat. Nu kommer vi leva med en ständig oro över det lilla underverket - oavsett vilken ålder han är i. Men att det är värt det är helt klart, en sån underbar liten krabat!

Den magiska dagen

Under de nio månader som nu har gått har jag fått hör av var och varannan att den största händelsen i livet är att föda barn och att det är helt fantastiskt. Först nu inser jag att man inte kan förstå orden förrän man varit med om det själv!

Som ni förstår är tävlingen avslutad över vilket datum lille Oskar behagar titta fram och motvilligt ger jag segern till pappa - numera morfar - som med en pensionärs envishet alltid hävdat den 5 maj. Jag vill ändock ge mig själv en liten eloge som drömde att han kom den 4:e maj - för trots allt gjorde jag grovjobbet den fjärde!

I lördags natt kände jag på mig att någonting var på gång - bara en känsla sådär. När jag sedan började få ont i magen på morgonen väckte jag Anders - vill du bli pappa idag? Hela lördagen gick därefter åt till att ringa förlossningen, äta mat, promenera och framförallt klocka värkar (vi fick en lång lista på tider var 5:e till 10:e minut från klockan 9.00 till 17:30  - man kan få en dag att gå på så sätt också!) När vi sedan kom in till förlossningen ordinerades jag en timmes promenad och därefter ett bad. Som susen! 4 timmar i aktiv fas sedan var Oskar ute! Dock hann vi passera tolvsnåret och 2:15 anlände han: 3110 g, 49 cm lång och alldeles hårig!

Och vilken känsla när lille Oskar plötsligt hamnade på magen - det har ju varit en bebis i magen hela tiden! Vad märkligt! Och så vart han vår ögonsten från första stund. Den finaste bebisen i hela världen (tänk att alla föräldrar faktiskt tycker så - hur skrynklig ungen än är!).

När kommer han?

8 dagar kvar kan jag räkna till i kalendern. Att någonting ska var på gång är dock knappt någonting jag känner av, jag tror dessvärre Liten i magen trivs ypperligt och inte planerar att komma ut på en stund - men det är spännande att veta att det KAN bli precis närsomhelst!

Senaste besöket hos BM visade även att rackaren rört på sig och blivit rörlig igen, från att nästan ha varit fixerad vilket kändes som en steg bakåt i ordningen, även om det inte behöver betyda någonting. Jag tror dock han än så länge är kvar i samma stadie för det känns som han ligger väldigt högt upp och jag sätter min förhoppning till besöket nästa vecka - då måste han ha fixat till detta så det börjar hända någonting!

Vi har nu börjat skriva upp vår lista över tänkbara ankomstdatum, det blir spännande att se vem som "får rätt", och det första datumet på listan är redan denna vecka:

4 maj: Drömde jag i december, M
5 maj: Pappa
6 maj: M
7 maj: T
8 maj: Beräknat
11 maj: Anders
12 maj: Mamma
14 maj: Jag

Tror jag fått med alla gissningar, annars får ni rätta mig! Kan ju inte hålla allt i huvudet! Och gissa på! Någon får ju rätt i slutändan!

Eftersom det bara är jag vaken idag så får ni vänta på en magbild ett tag, men ni kan nog föreställa er hur den ser ut vid det här laget.