Puh äntligen kom jag iväg tilll en frisör, efter 6 månader - ni kan tro håret var långt och tjorvigt! Att gå till frisören har jag aldrig tyckt varit kul och speciellt inte sedan vi flyttade hit ned eftersom jag haft svårt att hitta någon jag trivs med. Antingen känner de igen en och vet precis vad man jobbar med och kommer ifrån eller så blir det diskussioner om jobbet på sådan nivå att man nästan får försvara sin yrkestitel och arbetskamrater. Suck.
Men nu igår efter tips från en kompis hittade jag rätt! En person som jag kunde prata om allt med och som inte ställde besvärliga frågor eller dömande kommentarer. Perfekt! Och klippningen blev jag nöjd med - men jag vet inte vad jag ska tro om resultatet efter Oskars reaktion när jag kom hem. Självklart började han tjuta det där gråtet som blir när han träffar "främmande" människor och blir lite rädd. Sedan satt han och snyftade hos pappa medan han spanade in mig. Tillsist tordes han sitta i mitt knä och känna på håret i alla fall - som både var lockigare, kortare och dessutom luktade annorlunda!
Stackars liten!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar