Under eftermiddagen knackade det på dörren, vilket var lite konstigt för det är ju inte alltför vanligt att någon tittar förbi spontant, och de som brukar göra det kommer in utan att knacka och vänta. Eftersom allting är jobbigt och oövervinnerligt just nu kändes det så jobbigt att öppna dörren, speciellt eftersom jag trodde det var grannen som upptäckt att skuffen på bilen stod öppen i regnet (för Ayla då såklart) och skulle meddela detta. Döm av min förvåning när jag istället träffade på en främmande människa som lämnade över en stor bukett blommor inslagna i papper - blombud!
Nyfiket och aningen förvirrad öppnade jag buketten och läste kortet. Det visar sig vara en underbar vän med familj som tänkt på oss och ville pigga upp! Som det värmde! Och det behövdes verkligen!
Så inatt när lille Oskar som vanligt drar igång och den där hopplösheten sveper över mig ska jag blunda och tänka på buketten som så fint pryder köksbordet. Tusen tack!
Är det därför det har varit så tyst, för att det är lite extra jobbigt just nu? Jobbigt. Lider med er, Men det blir bättre. Jag lovar. Maria
SvaraRadera