Pinsamt läkarbesök

Idag kunde jag inte hålla ut längre utan var tvungen att ringa vårdcentralen och fick en akuttid nu under eftermiddagen för koll hos läkare, men gud så pinsamt och vill helst sjunka genom jorden....

För två dagar sedan åt jag pappas goda rökta abborre. Och abborrar är ju kända för att ha mycket ben, små men ofarliga ben. Så jag åt två frukostsmörgåsar med god aptit tills jag känner att det sticker till i halsen i höjd med halsmandlarna. Rackarns hinner jag tänka och tar lite klunkar juice och stora bitar smörgås för att skölja ned benet. Ni kan ju tro jag blev förvånad över att det inte fungerade!

Jag gav det någon timme, men benet var kvar - stack och värkte hela tiden och så fort jag svalde. I klass med förkylnings-ont-i-halsen när den är som värst. Googlade och provade därefter alla husmorsknep: the, knäckebröd, stora bitar mat, harkel, host......ja allt som jag bara hittade. Benet satt dock kvar.

På kvällen var jag desperat och tyckte extremt synd om mig själv och min otur (att jag låg och grinade en stund för mig själv i sängen behöver vi ju inte tala högt om?) så Anders fick leka doktor. Med ficklampa och verktyg grävde han runt i halsen för att hjälpa men utan resultat. Jag provade själv att riva och rota i halsen men fick såklart avbryta när det kändes som hela magen skulle komma upp.

Nåväl. Jag ger det några dagar.

Men idag när ingenting blivit bättre och det onda börjar stråla ut i örat, ringde jag 1177 i hopp om att få ett lugnande besked om att detta går till sig själv om ngr dagar. Men fick som svar att jag måste ringa vårdcentralen. Självklart. Gud så pinsamt.

Så jag tog mod till mig, ringde, fick en tid och åkte dit. Förklarade mitt problem och insåg att detta lär bli fredagsfikats snackis bland personalen. Pinsamt, vem sätter ett fiskben i halsen? Läkaren hittade någonting där inne och drog och slet men fick aldrig upp spektaklet. Men bättre känns det, ömt men inte lika stickigt, så jag hoppas hon lyckades krafsa bort det. Annars bär det av till ögon, öron, mun mottagningen (elelr vad det nu hette, lyssnade halvbra....) på NÄL på måndag.....Och det känns inte så peppande direkt!

Så nu är jag hemma och hoppas, hoppas, hoppas att benet är borta så jag slipper mer läkarbesök!

Grodinvasion

Igår kväll när vi var ute och körde med bilen (vi åkte till Orust för att hämta ett efterlängtat hörnskåp till vardagsrummet) upptäckte jag till min förskräckelse att vägbanan var fylld av krypande paddor och hoppande grodor. Försökte till min förtvivlan få Anders att undvika köra på dem, vilken inte var så enkelt eftersom det hoppade fram små och stora grodor överallt. En del blev tyvärr platta men jag tror att vi räddade en hel del ändå. Till sist satt jag dock och blundade, för jag ville inte se på spektaklet.

Blev då påmind om höstarna hemma i Holmsund när jag satt och krypkörde efter Lövöuddsvägen i försök att rädda att grodor som fanns även där.... Varför ska de ut på vägen kan man undra?

Den långa färden hem

Kändes faktiskt inte alltför lång ändå! Med ett övernattningsstopp så känns resan betydligt kortare än de 100 mil som det faktiskt är.

Vi startade kring 9.00 från Umeå men hann bara komma utanför stan innan vårt första stopp. Oskar hade bajsat. Rejält. Så vi stod på en liten parkering längst E4:an med en naken Oskar hängandes över armen i ett försök att få honom och bilbarnstolen ren från allt bajs. Förbipasserande bilar stirrade vill jag lova.... Efter detta stopp gick det dock bra och vi tog oss ända till Ikea där vi stannade till och åt lunch. Oskar lyckades charma en hel drös med människor som skrattade åt hans försök att prata och hans sprattliga sätt i försök att få sig pommes frites han också....

Några stopp senare var vi framme i Avesta där vi kunde pusta ut innan vi i går morse begav oss de sista 40 milen hemåt. Då var lilla Sigge less men skötte sig ändå fint.

Väl hemma var vi alla nöjda och trötta men absolut gladast var Sigge! Han rusade ut ur buren och for runt som en vilde på övervåningen (som han tydligen saknat som mest) och därefter jagade han fiskarna (som såg alldeles förskräckta ut efter 2,5 veckas semester utan störningar). När vi gjorde kväll var han helt överlycklig över att få sova i sängen med oss igen och skötte sig fint hela natten.

Även lille Oskar var nöjd att komma hem och jag lovar att även han kände igen sig. Speciellt fiskarna som han ville kika på läääänge under kvällen.

Borta bra men hemma bäst! Dock känns det lite onödigt att ha flyttat hela 100 mil bort, kan man inte flytta huset lite närmare?

Hemfärd

I morgon beger vi oss hemåt. Bilen är nu packad och klar och det ryms knappt ens en liten påse till i skuffen. Jag som inte trivs att leva rörigt, är nu lagom irriterad över den oordning som det ju alltid blir när man ska resa iväg och har prylar i påsar, väskor, säckar......ja överallt!

Lite hemlängtan har jag efter att ha varit hemifrån i två och en halv vecka, men det är splittrade känslor. Det är alltid skönt att få komma hem till sitt eget, men samtidigt känns det vemodigt att åka härifrån och lämna allt och alla igen. Och vi har haft det så himla bra och roligt här uppe!

Hemresan känns dessutom jobbig, alla timmar i bilen och jag är ju redan nu less på att åka bil! Om två dagar vid den här tiden är vi dock hemma, sitter i soffan och pustar ut....

Svampskogen

I förrgår bestämde vi oss för att bege oss ut i svampskogen och se om vi kunde få ihop lite trattkantareller till middagen.

Så mycket svamp vi hittade! 30 liter kom vi nöjt bärandes med och det är ju så kul att hitta och plocka dem! Dock är det inte lika kul att ta hand om den och jag har nu rensat den sista hinken och förvällt dem...pust, aldrig mer....

Men gott är det!

Uppdatering

Så har jag nu under en längre tid förträngt att jag faktiskt har en blogg med flera trogna följeslagare och slarvat med uppdateringarna...Någon gång uti mellan har det dåliga samvetet slagit in men snabbt har det tryckts undan igen med en kort "det var ju inte så länge sedan jag uppdaterade" tanke.

Men så igår fick jag mig en omruskning - brorsan hade fått en hälsning till mig från en trogen följare att det var dags att börja skriva igen för nu var det länge sedan! När jag så idag loggade in ser jag till min fasa att senast jag skrev var i början på september - det är ju nästan en månad sedan, hur kan tiden gå så fort?

Hur som haver, får nu ta mig i kragen och bättra mig - och nu har jag ju faktiskt guldläge till det när vi har semester uppe i Holmsund med massor av potentiella barnvakter!

Här följer en snabb uppdatering sen senast:
- En jäktig vecka hemma i Munkedal för att få ordning på all packning och städning inför semestertrippen. Inklusive det vanliga med babysim, babyrytmik, BVC och sådant där man fyller sina lediga dagar med.....
- Anders hann resa till Polen på jobbresa och bli bestulen på sitt kontokort och slå huvudet i en poolkant med ett lättare blodbad som följd. Han kom i alla fall hem.
- Katt och Oskar skötte sig fint under sin resa upp till Holmsund. Två dagar tog den men det var det värt när vi väl kom fram.
- Oskar reste 200 mil på 5 dagar eftersom vi åkte direkt upp till Arjeplog och hälsade på massor av vänner. Så fint han skötte sig alla milen! Inte ens ett gnöl! Vi själva var dock slutkörda när vi landade i Holmsund igen.
- Och nu är vi kvar här och njuter av en vecka semester till, utan långa bilturer.

Pust, nu har jag lättat på mitt dåliga samvete men inser att jag får bättra mig med uppdateringarna här framöver....

Duktig kisse?

Nu har Sigge börjat vara utomhus, och han är så duktig. Följer mig överallt och vistas bara i slänten och runt på tomten. Kommer när man ropar.....ja listan över hur bra han sköter sig går att göra milslång!

Så igår kväll var han borta, vi ropade och ropade men fick inget svar. Och mammahjärtat han bli riktigt oroligt kan jag lova! Tillsist hörde vi honom jama lite vagt och fort lyckades vi lokalisera var han var. Uppe i grannens träd. Och där satt han lite ynkligt jamandes.

Och vi lockade. Pockade. Ropade. Allt för att han skulle våga sig ned men det resulterade bara i ett ännu högre desperat jamande. Så tillsist gav vi upp och plockade fram stegen. Anders klättrade upp och med ett fast tag i nackskinnet hissades lilla Sigge ned från sitt första äventyr i träden.

Sigge var nöjd med hur allt utvecklades, matte lite mindre nöjd eftersom han ju måste lära sig att ta sig ned själv och hade hoppats han skulle fixa det redan denna gång.

Han blir väl kanske modigare?