Nu har Sigge börjat vara utomhus, och han är så duktig. Följer mig överallt och vistas bara i slänten och runt på tomten. Kommer när man ropar.....ja listan över hur bra han sköter sig går att göra milslång!
Så igår kväll var han borta, vi ropade och ropade men fick inget svar. Och mammahjärtat han bli riktigt oroligt kan jag lova! Tillsist hörde vi honom jama lite vagt och fort lyckades vi lokalisera var han var. Uppe i grannens träd. Och där satt han lite ynkligt jamandes.
Och vi lockade. Pockade. Ropade. Allt för att han skulle våga sig ned men det resulterade bara i ett ännu högre desperat jamande. Så tillsist gav vi upp och plockade fram stegen. Anders klättrade upp och med ett fast tag i nackskinnet hissades lilla Sigge ned från sitt första äventyr i träden.
Sigge var nöjd med hur allt utvecklades, matte lite mindre nöjd eftersom han ju måste lära sig att ta sig ned själv och hade hoppats han skulle fixa det redan denna gång.
Han blir väl kanske modigare?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar