När jag själv var liten var jag en mycket bråkig bebis som tydligen vägrade äta från första stund och därefter har mina kära föräldrar fått kämpa med mig och mat. Att jag dessutom, tydligen, skrek hela nätterna och var en tjurig jäkel har jag också fått höra ett flertal gånger när mamma och pappa minns tillbaka till "den gamla goda tiden" (eller....?). Det finns åtskilliga filmbevis på detta som jag vägrar att kika på. I mina fotoalbum ser jag dock glad ut på varenda bild så i min värld var jag en ängel till unge!!
Hur som så har jag skrattat lite gott åt detta och inte riktigt tänkt mig in i hur det kan ha varit. Men nu när jag sitter här med en egen liten bebis, som inte på långa vägar beter sig som jag gjorde, så kommer insikten farande över mig. Herregud vad mamma och pappa har fått stå ut med!! Att de bara orkade! Är ett under att jag lever idag för att de inte tappade tålamodet och slog mig i väggen känns som ett smärre under.....
Att börja förstå (och då menar jag förstå på riktigt) vad ens egna föräldrar har gjort för en genom livet är en helt ny känsla man inte riktigt kan förstå förrän man får ett eget barn att viga sitt liv åt. För det är ju just det man gör - man viger sitt liv åt ungen - och jag kan inte tacka min mamma och pappa nog för att de vigde sitt liv åt mig och brorsan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar