I morse fick jag veta att Sigge stått och ropat på mig, jättehögt och jättelänge. Jag sov nämligen halva natten i källaren, efter det att jag släppt ut Sigge i vanlig ordning halv fyra, och Sigge måste ha uppfattat detta för han stod utanför källarfönstret och skrek som besatt. Tack öronproppar säger jag och snusade lugnt vidare, medan Anders fick leta upp honom och ta in honom.
Då slog det mig. Sigge har ju alltid varit Anders katt, legat på Anders sida sängen, myst med Anders i knäet i soffan, kommit så fort Anders kommit hem efter jobbet för att tigga mat och kel. Men plötsligt är det mig han svansar runt, sover på mina ben i sängen, skriker efter mig och vill mysa. Skumt! Det hela började dessutom, om man blickar tillbaka, efter att han var sjuk och vi åkte till Blå Stjärnan han och jag. Efter den upplevelsen så är det jag som gäller tydligen! Stackars liten vart nog precis lika rädd som vi blev när han var sådär dålig.
Nåväl, än så länge håller han sig frisk och vi har dessutom ordnat ett kattpensionat åt honom när vi åker upp till Umeå i sommar, så han slipper åka bil så långt igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar