sedan Sigge försvann. Som vi har grubblat, ropat, letat för att få svar. I onsdags fick vi den kalldusch vi egentligen bara väntade på, men som man inte vill höra - en svart katt blev påkörd i söndags. Givetvis var det Sigge, som försvann samma dag. Sedan hittade vi hans halsband slängt i en kommunal soptunna intill vägen - vem gör någonting sådant? I halsbandet fanns telefonnummer till oss och törs man inte ringa kan man väl lägga halsbandet synligt nere vid vägen/ovanpå soptunnan så de som letar har en chans att få veta vad som hänt? Nog visste jag att ingen skulle ringa ifall olyckan väl var framme men hoppas kunde man ju alltid - nu fick jag bevis på att människan faktiskt är precis en så egoistisk och "hemsk" varelse som jag egentligen förväntar mig (men inte riktigt vill tro).
Och nu har en vecka gått. Det känns precis lika hemskt som för några dagar sedan. Jag drömmer, funderar hela dagarna, plockar blommor och samlar nere vid vägen, tänder ljus..... Ja jösses Sigge, du ska veta att du är saknad! På något vis känns detta värre än förut, för detta var en helt onödig olycka och hade han inte korsat vägen precis då så hade han funnits här med oss ett tag till. Det var ingen medicinsk åkomma som satte stopp för allt denna gång, utan tillfälligheter. Och det har jag svårt att förlika mig med.
Vi älskar ju vår Sigge! Och saknar dig så det gör ont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar